Den hälsosamme ekonomisten

Ingen analyserar partiernas förslag ur ett samhällsekonomiskt perspektiv

Det slår mig att alla analyser av partiernas budgetförslag utgår från det statsfinansiella perspektivet. Journalister har givetvis ingen möjlighet att belysa det samhällsekonomiska perspektivet, och om de gjorde det skulle det ändå vara väldigt svårt att förklara för väljarna vari skillnaden består.

Skulle man använda ett samhällsekonomiskt perspektiv blir frågan som ställs inte vad ett förslag kostar staten, utan vad samhället går miste om när förslaget genomförs. Svaret på dessa frågor skiljer sig åt

Låt säga att parti X vill genomföra ett förslag som sänker inkomsten för individ A i samhället med 100 kronor och ökar inkomsten för individ B med 100 kronor. Förutsatt att förslaget genomförs som ett bidrag som finansieras med en skatt blir den statsfinansiella kostnaden 100 kronor då man måste beskatta person A med 100 kronor för att ge ett bidrag på 100 kronor till person B.

Den samhällsekonomiska kostnaden för förslaget kan vid första anblicken tyckas vara noll, då person A förlorar lika mycket som person B vinner. Problemet är att höjningen av person B:s skatt gör att hen arbetar mindre än vederbörande egentligen skulle vilja - om B fick behålla hela sin inkomst. Kostnaden för denna förlust brukar betecknas L (lambda) och kallas "marginal social cost of public funds". Vi kan anta att L är 0,4, vilket är ett rimligt estimat om skattesystemet fungerar smidigt i ett land.

Förenklat uttryckt kommer en bidragshöjning på 100 kronor att ha en samhällsekonomisk kostnad på 40 kronor, medan höjningen i den politiska debatten antas kosta 100 kronor.

Sedan kan vi undersöka effekten av att staten satsar 100 kronor på ett äventyrsbad. Precis som förut måste pengarna tas ut i form av skatt, vilket kostar 40 kronor per hundralapp. Men resurserna som används för att bygga äventyrsbadet måste i det här fallet också räknas in. Vi får därför en samhällsekonomisk kostnad på 140 kronor.

Redan här ser vi en intressant diskrepans mellan samhällets kostnader och statens. Trots att dessa båda utgifter budgetmässigt behandlas lika är den samhällsekonomiska kostnaden för att bygga äventyrsbadet mer än tre gånger så hög som kostnaden för att överföra hundra kronor från en individ till en annan.

För att det ska vara en bra idé att bygga äventyrsbadet måste nyttoökningen för medborgarna i stort vara minst 140 kronor. För att det ska vara en bra idé att överföra 100 kronor från en person till en annan behöver nyttoökningen av överföringen bara uppgå till 40 kronor.

Den skevhet som jag pekar på kan leda till systematiska felprioriteringar i politiken - felprioriteringar som kan bli väldigt kostsamma. Vi kan jämföra en satsning på Komvux som uppgår till tio miljarder med en höjning av barnbidraget med tio miljarder. Vilken satsning är mest effektiv, givet att de sociala effekterna av satsningarna är jämförbara (ett antagande)?

Höjningen av barnbidraget kostar L*10 miljarder=4 miljarder medan satsningen på Komvux kostar (1+L)*10 miljarder=14 miljarder. Samhällsekonomiskt är det ingen tvekan om var pengarna gör störst nytta. Men när finansminister Magdalena Andersson väger olika utgifter i sin budget ser hon två tänkbara utgifter som kostar 10 miljarder, men som ger samma nytta. Hon kanske väljer Komvuxsatsningen, trots att den är mer än tre gånger så dyr i förhållande till resultatet.

Vi skulle kunna stanna här och konstatera att transfereringar sannolikt underskattas som medel för att uppnå politiska mål. Samtidigt kan transfereringarna i sig orsaka samhällsekonomiska förluster genom att minska drivkrafterna för att arbeta. Och i det här avseendet är alla transfereringar inte lika.

Arbetslöshetsersättning får man på villkor att man inte arbetar. Den samhällsekonomiska negativa effekten av att höja ersättningen kan därför vara väldigt hög - säkert betydligt högre än variabeln L. Barnbidrag, däremot, får man därför att man har barn. De snedvridande effekterna av barnbidrag ligger därför närmare L. Det kanske till och med är bra att familjer skaffar barn.

Det som har hänt sedan 1960-talet är att barnbidraget tappat i ekonomiskt värde, medan andra bidrag och offentlig konsumtion tillkommit. Vi skulle kunna förklara utvecklingen med att politikerna har en felaktig bild av kostnaden för olika politiska åtgärder. Många av de bidrag som ersatt barnbidraget som konsumtionsstöd, exempelvis föräldraförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen, skapar snedvridande effekter som barnbidraget inte har.

Genom att utvärdera partiernas budgetmotioner samhällsekonomiskt och inte statsfinansiellt skulle journalisterna kunna bidra till att skapa bättre politik. Visst, detta kräver för det första att journalisterna lär sig lite om nationalekonomi och att de förmår att förmedla den kunskapen till folket.

Det är säkert att hoppas på för mycket, men jag vill i alla fall dra mitt strå till stacken genom att peka på att alla utgifter inte kostar lika mycket. Vissa utgifter i statens budget är väldigt kostnadseffektiva, medan andra utgifter kostar betydligt mer än politikerna tror. Ett första steg vore måhända att göra en samhällsekonomisk statsbudget - där varje kostnadspost matchas med den faktiska samhällsekonomiska kostnaden för utgiften.

Kommentarer