Den hälsosamme ekonomisten

Informationskrigföringen och medierna

Allt oftare smyger sig informationskrigföringen in i vanliga tidningsartiklar. Stormakter som USA, Kina och Ryssland arbetar med att på olika sätt manipulera medierna. Ett exempel är när USA försöker koppla ihop Edward Snowden med Moskva för att indirekt antyda att han arbetar på Kremls uppdrag. Denna strategi är visserligen lätt att genomskåda för oss här i Sverige - däremot fungerar den uppenbarligen väl i USA, där följdfrågan sällan ställs om varför Snowden befinner sig i Ryssland. Skälet är ju att USA dragit in hans pass.

Men de verkligt sofistikerade spinnen kommer från Ryssland och syftar uteslutande till att destabilisera EU. Varför då, frågar ni er? Jo, Rysslands maktsfär består av en rad mer eller mindre stabila länder som står som åsnan mellan två hötappar. Ländernas ledare kan bli rikligt belönade om de väljer rätt sida - alltså Putins - men de vet också att ländernas medborgare lockas av välfärden i väst. Europeiska unionen är därför ett konkret och verkligt hot mot Rysslands stormaktsambitioner. Tydligast ser vi detta i fallet Ukraina.

Kreml riktar in sig på EU:s svagaste länk - demokratin. I EU får alla säga sin mening och alla synpunkter - hur tokiga de än må vara - kan torgföras. Tekniken är att knyta an till grupper som känner ett påtagligt utanförskap i EU.

Ni tänker förstås på främlingsfientliga grupper, som Front National i Frankrike. Men faktum är att den ryska taktiken inte så mycket handlar om etablerade invandringskritiska grupper - ryssarna är mer intresserade av att aktivera missnöje och att bejaka alternativa verklighetsbeskrivningar. Det är den gamla kålsuparteorin - det finns en version av sanningen på den ena sidan och en annan version på den andra sidan. Båda är lika goda kålsupare.

Och som jag noterade i början är det sant att USA ägnar sig åt informationskrigföring och åt att föra sina egna medborgare bakom ljuset. Detta innebär dock inte att alla "sanningar" är lika sanna. Men på nätet får alla synpunkter lika mycket plats. Och varje ifrågasättande av etablerade sanningar - som att Ryssland eller ryskstödda rebeller sköt ner passagerarflygplanet MH17 - är en propagandavinst för Kreml.

Elallergiker, chemtrailtroende, nazister, vaccinmotståndare, konspirationsteoretiker och stalinister har en sak gemensam - de har en annan bild av världen än folk i gemen. Och de har en mission - att berätta för världen om hur det egentligen ligger till. Därför är dessa grupper en enorm tillgång för Kreml.

Men för att de ska kunna bli användbara i propagandasyfte måste Kreml på något sätt väva in sin alternativa världsbild i deras befintliga teorier. Och här är nyhetskanaler som Russia Today och Sputnik verktygen. Eftersom dessa kanaler med rätta betraktas med skepsis i väst gör de sitt bästa för att inte själva gå till överdrift i propagandakriget. Man är däremot noga med att systematiskt bygga upp ett inkluderande outsiderperspektiv i sin rapportering.

Att samla alla dessa outsiders är förstås en utmaning, men alls inte omöjligt. Det kan vid en första anblick tyckas konstigt att de Kremlkontrollerade medierna bejakar så många alternativa verklighetsbeskrivningar. Man rapporterar ofta om elallergier, chemtrails, och andra fenomen som ytligt sett kan tyckas ha föga koppling till de statskontrollerade nyhetsmediernas uppdrag. De gör det också på ett ovanligt okritiskt sätt - till skillnad från vanliga nyhetsmedier tar man teorierna på fullt allvar.

Detta är en implicit kohandel som fungerar. Kreml lyssnar på konspirationsteoretikerna och konspirationsteoretikerna blir benägna att lyssna till Kreml och väva in Moskvas världsbild i sina egna teorier. Teorierna får fäste och sprids med tiden från sociala medier till etablerade nyhetsmedier. Vi har redan ett antal exempel på planterade historier som publicerats i medier som Dagens Nyheter, The Guardian och Sveriges Television.

Allra mest sårbara är de medier som förväntas vara neutrala i sin bevakning. När ord står mot ord och det inte finns tillräckliga bevis för den etablerade sanningen känner sig journalister tvingade att rapportera båda sidors version av saken. Det är onödigt att tillägga att invider som ändå använder stora delar av sin fritid för att sprida "sanningar" på nätet också är en kostnadseffektiv distributionskanal för alternativa sanningar från Kreml.

Den gemensamma nämnaren är motståndet mot etablissemanget - och då i synnerhet EU. Missförstå mig inte - det finns goda skäl att vara skeptisk till mycket av det som EU företar sig. Men detta hindrar inte att man bör vara på sin vakt mot uppenbart planterade historier och alternativa verklighetsbeskrivningar. Säkerhetspolitisk källkritik borde vara ett huvudämne på journalisthögskolan - för vi har nog bara sett början på propagandakriget.

Kommentarer