Den hälsosamme ekonomisten

Informationsbubblan och bostadsbubblan

Läser en intervju med vd för SEB, Annika Falkengren, i DN och det slår mig att vi sällan reflekterar över de observationer som vi lägger till grund för våra bedömningar av hur verkligheten ser ut. Nedanstående citat är därför intressant.

"Mitt första bolån hade en ränta på 16,75 procent. Efter att jag hade betalat det, hade jag nästan inga pengar kvar. Nu har folk jättemycket pengar kvar. Innan banken får problem får reseindustrin, klädindustrin, restauranger och biografer problem. Nu åker alla utomlands flera gånger per år. När jag växte upp hyrde man små stugor i Varberg där hela familjen fick rymmas på 17 kvadrat. Nu är man en loser om man inte varit i Thailand två gånger per år. Det här kommer att bli bortprioriterat väldigt snabbt."

Ja, det första bolånet måste ha varit 1993 ungefär. Och vad jobbade Falkengren med då? Den första chefsposten fick hon 1995 för "Fixed Income". Så hon kan väl ha tjänat ungefär 25 000 i månaden - vilket var hyfsat på den tiden. I dag har hon en årsinkomst på 15 miljoner kronor, alltså i runda slängar 1,2 miljoner kronor i månaden.

Som en av Sveriges absolut mest framgångsrika affärshen har hon höjt lönen med 4 800 procent och det är inte utan att man funderar över på vilka grunder hon konstaterar att alla åker utomlands flera gånger om året och att man är en loser om man inte varit i Thailand två gånger per år.

För det finns nog familjer som alltjämt hyr små stugor i Varberg. Men - och det är en viktigt skillnad - de tillhör inte den del av verkligheten som Falkenberg just nu observerar, eftersom hennes bekanta sannolikt också haft en väldigt snabb löneutveckling.

Som av en händelse pågår Wallenbergarnas vintermingel på Grand Hotell just nu. Där finns säkert Annika och andra högt uppsatta personer i näringsliv och politik - gränsen för inbjudan går någonstans vid "politiskt sakkunnig". Och mellan snittarna pratar de om nästa resa till Thailand. Är det värt priset att åka business class?

Många av de som tar lån för att köpa lägenhet i Stockholm har säkert höga inkomster. Men det som gör mig något orolig är påståendet om att det skulle ha blivit så väldigt mycket bättre för människor i gemen. För även om det blivit billigare att flyga är det många saker som inte blir billigare. Det gäller framför allt de arbetsintensiva tjänsterna. Och mycket har blivit rejält dyrare - att hyra lägenhet har aldrig varit så dyrt som nu. Sjukvård kostar också betydligt mer.

De reala inkomsterna har stigit med 50 procent sedan 1993 - i genomsnitt. Men de reala bostadspriserna i Storstockholm har stigit med 300 procent. Och om man får ta del av realinkomstökningarna beror alldeles på vad man konsumerar.

Att chefen för Sveriges största bank går omkring med en bild av att svenska hushåll med lätthet kan betala sina räntor och amorteringar om de bara "... prioriterar bort några thailandsresor" oroar mig en aning. Kanske, kanske är den slutsatsen ett resultat av en informationsbubbla.

För ser vi till konsumtionsrapporten från Handelshögskolan i Göteborg har inte överflödskonsumtionen ökat så mycket som man kan få intryck av i intervjun i DN. Det är bostaden, maten och transporterna som alltjämt dominerar. Kulturen kommer starkt, men ännu slår den inte de tre stora utgiftsområdena. Kläder är nog också nödvändigt att ha på sig, även om det går att skära en del på det kontot.

Och thailandsresorna - tja, en proxy kanske kan vara konsumtion i utlandet. Och denna har stått helt still i tio år.

Så vill man veta hur världen ser ut använder man lämpligen inte sin egen ekonomi som proxy. Man bör inte ens utgå från sina vänners ekonomi. Den enda sanningen finns hos SCB - myndigheten som presenterar hela sanningen och inget annat än sanningen.

Men hur många är det inte som resonerar som Falkengren verkar göra - att allt har blivit bättre därför att jag själv har fått det bättre? Kanske det vanligaste misstaget vid ekonomiskt beslutsfattande - att tänka snabbt i stället för att analysera fakta. Och är det någon kritisk synpunkt jag har är det just det - att man som ledande beslutsfattare i en storbank måste se bortom det man själv observerar. Man måste lära sig att tänka långsamt i stället för att tänka snabbt.

Kommentarer