Den hälsosamme ekonomisten

Inför medborgarlön

Ju mer jag arbetar med sjukförsäkringsfrågor, desto mer godtyckligt inser jag att systemet är. Bedömningen av sjukdom, ersättningsnivåer och kravet att stå till arbetsmarknadens förfogande är allt annat än transparent. Så frågan är om man inte i stället borde införa en medborgarlön – som erbjuder grundtrygghet för alla?

Förebilden för medborgarlönen skulle kunna vara systemet för steglös avräkning, som numera gäller för personer som fått permanent förtidspension beviljad innan 2008. I detta system är grundnivån 8 600 kronor i månaden (beskattade pengar). Om man tjänar mer än så räknas pensionen av med 50 öre för varje ytterligare krona i arbetsinkomst. Det innebär att man når “break-even“ någonstans vid 17 200 kronor. Inkomstskattesystemet kan lämnas oförändrat, med jobbavdrag och allt, liksom övriga skatter.

Inser att det här inte är en modell som maximerar arbetsutbudet. Man får nog räkna med att arbetsutbudet minskar en hel del. å andra sidan blir det inga tveksamheter om ersättningsnivåer, mindre orättvisor beroende på om man tidigare har haft arbetsinkomst eller inte och mindre byråkrati. Och vi skulle klara oss precis lika bra som i dag. Vi skulle få tid att utveckla vårt humankapital och de som vill göra karriär skulle ha full frihet att pröva sina vingar, medan andra – som kanske mer värdesätter den lilla värden – skulle få tid över till sina hobbies.

Motargumentet skulle väl vara att alltför mycket fritid inte är bra för människor. De hamnar i utanförskap. Fast, ärligt talat, undrar om inte detta mer är en attitydfråga? Har själv skrivit ett flertal DN-debattartiklar om att minska utanförskapet när jag jobbade i regeringskansliet. Och jag kan förstå att det säkert känns konstigt att plantera lökar när alla andra arbetar som ivriga bävrar. Men om det finns andra människor som också planterar lökar så kan man faktiskt plantera lökar tillsammans. Det är inte konstigare än att arbeta tillsammans.

Liberala värden då? är det rätt att leva på andra människors arbete? Själv betecknar jag mig inte som liberal, bara anhängare av vissa liberala värden, så det ser jag inte som ett principiellt problem. Men även om man är liberal är jag inte säker på att ett samhälle med medborgarlön skulle vara mindre liberalt än ett samhälle med socialkontor, Försäkringskassa och arbetsförmedling. Jag betalar 58 procent i marginalskatt och behåller 42 procent. Då är ändå inte moms och arbetsgivaravgifter medräknade.

Sverige är knappast något libertarianskt lyckorike. Och lär inte bli det heller. Man skulle dessutom mycket väl kunna avskaffa den statliga skatten helt, utan några mer omfattande ekonomiska konsekvenser för vård och omsorg. Då skulle ingen behöva betala mer än hälften av sin inkomst i skatt – med eller utan medborgarlön.

Slutligen, inkomsttryggheten. En medborgarlön ger alla lika höga ersättningar. Blir inte det besvärligt om man har 140 000 kronor i månadsinkomst, blir av med arbetet och tvingas sälja villan i Djursholm? Och ja, det är ju ett argument. Men tjänar man 140 000 i månaden har man också råd att spara eller teckna privata försäkringar. Dessutom är det vanligt med avtalsförsäkringar, som kopplar ersättningen till tidigare inkomster.

Så frågan är nog mer vilket samhälle vi föredrar. Ivrigabävrarsamhället eller lökplanteringssamhället? Och detta handlar till största delen om värderingar – ekonomiskt klarar vi oss nog.

SvD DN MM SKP PLC JI Mo MB NL MiS TB SN BK Ti Ex1 Ex2 RL SN AB AS

Kommentarer