Individen i centrum
Dagens Nyheter kritiserar i dag regeringen för att inte se de ”verkliga” problemen i sjukförsäkringen.
”För är det verkligen sjukdom som gör att människor ur denna grupp inte arbetar? Är det inte snarare arbetslöshet, dålig utbildning eller låg prestationsförmåga? Även personer som lider av sjukdomar som går i skov kan ju mellan skoven klara ett vanligt jobb. Om det alltså inte är något annat som brister.
Den som inte ser de verkliga problemen ser heller inte de verkliga lösningarna. Och det gör inte regeringen. Det är synd.”
Nu är regeringen en metafysisk konstruktion som därför vare sig kan se lösningar eller problem. Men det gäller å andra sidan Dagens Nyheter också.
Dagens Nyheters ledare fortsätter:
”Samhall kommer alltid att behövas. Liksom en särskild arbetsmarknad där även de som inte presterar 100 procent får en chans att bidra efter förmåga.
Men ett sådant arbetsmarknadsstöd har inget i sjukförsäkringen att göra. Det finns ett egenvärde i att hålla systemen rena. Inte för att stänga ute eller neka människor stöd utan tvärtom för att kunna erbjuda dem rätt hjälp, i rätt tid och på rätt plats.”
DN menar att systemen måste hållas ”rena”. Och i någon mån kan jag hålla med. Sjukförsäkringen finns till för människor som saknar arbetsförmåga, medan arbetslöshetsförsäkringen finns för personer som står till arbetsmarknadens förfogande.
Men sjukdom och arbetsförmåga är inte alltid entydiga begrepp. Man kan vara lite sjuk eller mycket sjuk. Man kan ha lite arbetsförmåga eller mycket arbetsförmåga. Arbetsförmåga är sällan något som man antingen har eller inte har. Det kan till och med vara svårt att göra skillnad mellan viljan och förmågan att arbeta.
Rehabiliteringsreformen 1991 byggde på tanken att man skulle renodla systemen. Arbetsgivarna och arbetsmarknadsmyndigheterna skulle ansvara för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen, sjukvården skulle ansvara för den medicinska rehabiliteringen och kommunerna skulle ansvara för den sociala rehabiliteringen.
I efterhand kan vi konstatera detta inte fungerade så smidigt som det var tänkt. Ansvariga har ofta försökt skjuta över ansvaret på någon annan. Man har försökt krympa sitt ansvarsområde. Och individer med behov av stöd från flera håll har ofta helt ramlat mellan stolarna.
Lösningen är sällan att renodla systemen och ansvaret. Åtminstone inte om man med ansvar menar ansvaret för att vidta vissa typer av åtgärder. Det är nämligen alltför lätt för en ”ansvarig” att hävda att det är någon annans åtgärder som bör vidtas i det enskilda fallet.
Jag kan sträcka mig så långt som att hävda att personer som saknar arbetsförmåga bör ha förmånligare villkor i socialförsäkringen än personer som har arbetsförmåga. Oavsett om man utgår från ett samhällsekonomiskt perspektiv eller ett allmänt rättviseresonemang är detta rimligt.
Men därav bör vi inte dra slutsatsen att det är optimalt att skapa två helt olika system för att hjälpa människor tillbaka till arbete. Det bästa resultatet uppnås sannolikt när rehabiliteringsaktörerna ges största möjliga frihet i valet av åtgärder. Och då är det inte självklart att man alltid bör välja olika verktyg för människor som är arbetslösa respektive sjukskrivna.
”Rätt hjälp, på rätt plats och i rätt tid” kan vara kognitiv terapi, medicinsk behandling, jobbcoachning, arbetsträning, sjukgymnastik, med mera med mera. Tanken att man skulle kunna utesluta vissa insatser för vissa kategorier tror jag är felaktig.
Det vi saknar är inte kategorianpassade åtgärder, utan individanpassade insatser. Av bland annat detta skäl inleder regeringen i maj en försöksverksamhet där privata företag, idéella organisationer och sociala företag får möjlighet att hjälpa personer som är långtidssjukskrivna att återgå i arbete. Verktyg och insatser väljer aktörerna själva, ersättningen baseras på uppnått resultat.
Det spelar nämligen ingen roll om en rehabiliteringsåtgärd är svart eller vit, så länge fyller sitt egentliga syfte. Och enligt Wikipedia är syftet med rehabilitering ”… att hitta ett optimalt sätt för en person att kunna återvända till dagligt liv och arbetsliv …”.
Kommentarer