Indicier, indicier ...
Den här artikeln om en muslim som vägrats inresa i USA illustrerar på ett intressant sätt effekterna av övervakningssamhället. Ingen vet varför Muhammad Mahmood egentligen vägrades inresa i USA, men det finns ett antal indicier.
Bland annat hade någon som bodde på samma adress satt upp en webbsida där akronymen "FBI" skämtsamt sades stå för "Federal Bureau of Islam". Personen som satt upp kontot hade också som arbetslivserfarenhet satt upp "förman hos Talibanerna och al-Quaida". Han bad tydligen i en moské där två terrormisstänkta amerikaner också bad.
Är detta tillräckligt för att vägra någon inresa i USA - givet att det inte fanns andra faktorer som också spelar in? Tja, låt oss fundera. Antag att resmålet hade varit en större muslimsk hiphopkoncert i USA. Antag att personen som vägras inresa i USA var någon som gått i samma klass som Anders Behring Breivik. Antag att hen uttryckt sig negativt om islamiseringen av USA och skrivit att "... någon borde göra något". Antag att hen lyssnar på Ultima Thule på Spotify (vilket amerikanska myndigheter förstås vet, tack vare NSA).
Räcker det för att dra slutsatsen att hen är en säkerhetsrisk? Objektivt sett nej, men som statistiker måste man ändå konstatera att sannolikheten för att hen ska vara det ökar - givet informationen.
Det intressanta är att när myndigheterna använder informationen för att stoppa människor från att resa uppstår en direkt koppling mellan åsikter som människor uttrycker och administrativa bestraffningar. Du kan normalt resa fritt i världen och du kan söka jobb var som helst, men om du har uttryckt åsikter som indikerar att du med en viss sannolikhet skulle kunna vara terrorist stängs du ute från samhällsgemenskapen.
Då är det inte dina handlingar som utgör grunden för myndigheternas sanktioner, utan dina tankar. Det handlar om vad du eventuellt skulle kunna göra.
Och hur undviker man - i ett sådant samhälle - att hamna utanför? Jo, man säger bara saker som är allmänt accepterade. Som att vädret är bra. Eller att Justin Bieber är himla bra. Eller att man nog ska rösta på Miljöpartiet för att dom är för en bra miljö.
Däremot undviker man att diskutera kontroversiella ämnen. Som att kritisera myndigheter. Eller ifrågasätta etablerade sanningar. Eller engagera sig i partier som tycker något. Det blir som i ett politiskt parti - det finns vissa saker som man inte ifrågasätter, för då är man inte en del av gemenskapen. Då får man inte det där förtroendeuppdraget.
Skillnaden i det här fallet är att det är staten som är det politiska partiet eller till och med hela EU och USA. Bara genom att vara en lydig medborgare kan man avancera hela vägen fram till toppen. Och det är så den totalitära staten alltid har fungerat - om du avstår från att ifrågasätta kommer du förr eller senare att belönas av eliten.
I dag lämnar vi ett spår efter oss av kontroversiella åsikter och uttalanden. Att jag över huvud taget har ett jobb beror sannolikt på att alla inte har läst allt jag har skrivit. Vore jag klok skulle jag avstå från att kritisera organisationer och personer som begått misstag. För förr eller senare befinner jag mig på anställningsintervju hos någon som jag sågat - och det är rätt många vid det här laget. Eller också ska jag sälja in ett uppdrag till någon jag omskrivit som en idiot.
Lyckligtvis är samhället ännu tillräckligt pluralistiskt för att man ska kunna ta sig vissa friheter. Men det totalitära samhället byggs sten för sten och varje försiktighetsåtgärd som genomförs för att skydda samhället mot potentiella terrorister bidrar till att tysta oppositionen. Ju tystare samhället blir, desto större blir maktmissbruket. Och ju större maktmissbruket blir, desto större blir missnöjet.
När missförhållanden inte längre kan diskuteras blir våldet den sista lösningen. Antingen det desperata självdestruktiva våldet eller det organiserade våldet. Så skapar vi ett samhälle med inbyggda orättvisor där terrorism blir den naturliga utvägen.
Kommentarer