Idrott och kultur
Idrottare, dansare och andra grupper med krävande arbeten förlorar ibland, permanent eller tillfälligt, sin möjlighet att utföra sitt arbete. I dessa fall måste man förr eller senare ta ställning till hur länge det rimligen ska vara möjligt att sjukskriva sig för att man inte kan utföra sina ursprungliga arbetsuppgifter.
Ska man kunna vara sjukskriven en månad, sex månader, ett år eller kanske tio år? Någonstans går sannolikt gränsen för vad människor i allmänhet anser vara rimligt.
En annan fråga är om reglerna ska vara olika för olika grupper. Ska ett cykelbud som drabbas av en knäledsartros kunna vara sjukskriven betydligt längre än en kontorist? I praktiken blir nämligen detta fallet, om man enbart bedömer arbetsförmågan mot de ursprungliga arbetsuppgifterna.
Samtidigt är det förstås beklagligt om en person som investerat många år i träning och utbildning tvingas lämna sitt jobb när arbetsförmågan prövas mot hela, och inte bara delar av, arbetsmarknaden.
Lösningen på detta problem tror jag dock inte ligger i att ha helt andra sjukskrivningsregler för violinister, dansare eller idrottsmän. Snarare handlar det om att arbetsgivaren måste ta ett något större ansvar för sina anställda.
Inom idrottsvärlden tycks det här med sjukfrånvaro inte vara ett lika stort problem som inom kulturvärlden. Förmodligen beror det på att hockeylag och fotbollsklubbar är vana vid att ta ett utökat ansvar för sina spelare. Man ser sina anställda som en investering och är beredda att ta ett ekonomiskt ansvar för att se till att de kommer tillbaka.
I det avseendet tror jag att kultursverige har något att lära av idrottssverige.
Kommentarer