Den hälsosamme ekonomisten

I Italien lever Keynes

Vi som ser Italien utifrån undrar varför man inte tar sig samman och bedriver en sansad ekonomisk politik. Italienarna själv tror nog att dom bara tillämpar sunt förnuft. Men som John Maynard Keynes uttryckte saken "... politiker som säger sig tillämpa sunt förnuft är ofta slavar under någon mossig ekonoms teorier".

Sällan har det uttrycket varit mer passande än i fallet Italien. Och den mossige ekonomen råkar vara Keynes. Italienarna tror på fullt allvar att man med en tillräckligt expansiv finanspolitik kan få landet på fötter. Vi andra bara skakar på huvudet och undrar - hur kunde man få en så skev verklighetsuppfattning?

Politiker och experter - till och med näringslivets organisationer - ropar på offentliga investeringar. Men sanningen är att det inte finns något land i Europa - utom Spanien - där offentliga investeringar har så låg avkastning som i Italien. Att öka de offentliga investeringarna är med andra ord liktydigt med att slänga pengarna i sjön. De Jong m fl (2017) har visat att offentliga investeringar i Sverige ger en avkastning på ungefär två procent realt medan motsvarande investering i Italien inte ger någon avkastning alls (noll procent).

Tankesmedjan Bruegel menar att det sannolikt är meningslöst att genomföra offentliga investeringar så länge man inte tar tag i strukturproblemen. Jag tror det är betydligt enklare än så - det är helt enkelt meningslöst att investera över huvud taget så länge födelsetalen ligger på 1,2. Vem ska åka på vägarna om befolkningen krymper? I Sverige ökar befolkningen, i Italien minskar den. Därför är det en god idé att investera i Sverige, men inte i Italien.

Det handlar emellertid inte enbart om demografi, utan också om hur mycket ett land har investerat tidigare. Sverige har gjort stora nyinvesteringar, men slarvat med underhållet. Att se till att vägarna är hela och att tågen kan gå ger därför hög avkastning. Att bygga ett nytt bostadsområde i Spanien - som precis gått igenom den värsta fastighetskrisen i Europa någonsin - är däremot ingen bra idé.

Man måste antagligen tillämpa något slags metaanalys för att förstå varför Italien bränner sina möjligheter. Jag tror skälet är att man inte har några möjligheter oavsett hur man gör och att man lika gärna kan sticka huvudet i sanden och låta allt gå i konkurs. Som medborgare och högproduktiv kan man alltid emigrera. Som låginkomsttagare och bidragsberoende skulle man ändå få betala notan om politikerna en dag förstod vad som måste göras.

Italien har passerat point of no return och kommer inte att ta sig samman - det är kanske dags för oss andra EU-medborgare att förstå dynamiken som uppstår när ett land har en statsskuld på 130 procent av BNP. Vi kan bara få dem på andra tankar genom att göra det extremt dyrt och obehagligt att fortsätta på den nuvarande vägen. Det kan vi göra genom att ECB slutar köpa italienska statspapper. 

Om detta sedan får Italien att gå ur EU och unionen att krascha är det ett pris som vi måste betala. I längden går det inte att samarbeta med ett land där hela samhällseliten sticker huvudet i sanden och låtsas som om det regnar.

De Jong, J., Ferdinandusse, M., Funda, J., Vetlov, I. (2017), “The effect of public investment in Europe: a model-based assessment”, ECB Working Paper Series 2021.

Kommentarer