I dag skriver jag och Johan Westerholm på SvD Brännpunkt
I dag skriver jag på SvD Brännpunkt tillsammans med bloggkollegan Johan Westerholm. Temat för artikeln är en krishantering som har gått över styr - EU:s hantering av eurokrisen. Man kan väl se det som en kommentar till de debattörer som ser eurokrisen som en kris som "råkat" inträffa några år efter att euron införts.
Men så är det förstås inte. Det finns inget slumpmässigt i krisen. Den var sannolikt ödesbestämd redan när euron lanserades, även om nästan inga nationalekonomer förutsåg utvecklingen - och definitivt inte den statliga utredning som hade till uppgift att göra just det. Tycker för övrigt det är lite tråkigt att utredarna inte vill erkänna detta totalfiasko, som också är ett verklighetens underkännande av gängse ekonomiska modeller.
Redan 2004 började obligationsräntorna i de olika eurostaterna glida isär och skillnaderna har sedan dess ökat. Att olika euroländer skulle betala olika mycket för att låna pengar var inte tanken när euron lanserades. Ekonomer och politiker uppfattade det som självklart att alla länder i en valutaunion har samma kreditvärdighet. Men så blev det som bekant inte. Finanskrisen ställde förstås saken på sin spets, men färdplanen för EMU var fastlagd - den ledde redan från början rakt över ett stup.
Historien om EMU är i allt väsentligt en lång rad politiska misslyckanden staplade på varandra. Från den felaktiga uppfattningen att en valutaunion är möjlig utan en sammanhängande statsbildning till hanteringen av dagens eurokris.
EU-ledarna säger att vi inte kan vrida klockan tillbaka, men jag undrar om det inte är just det som vi måste försöka göra. Tillbaka till tiden före Lissabonfördraget, tillbaka till visionen om EU som ett område med fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital. För om vi fortsätter på den inslagna vägen är jag rädd för att vi småningom kommer att förlora en eller flera av dessa fyra friheter.
Kommentarer