Hyrläkare och tågbiljetter
Folkpartiet vill förbjuda hyrläkare. Fast detta är nog mer ett sätt att lyfta fram en problematisk situation, snarare än ett seriöst förslag. Dessutom tror jag att stafettläkarproblemet snart kommer att vara ett minne blott. Jag ska här försöka förklara varför vårdvalsreformen, som genomförs vid årsskiftet, i sig utgör lösningen på problemet med stafettläkare.
Men för att i grunden förstå vad som har gått snett måste vi först gå igenom lite grundläggande nationalekonomisk teori om hur priser och löner sätts på en fri marknad. Grundläggande för all bestämning av priser och löner är nämligen att marginalkostnaden och konsumenternas betalningsvilja avgör priset. Marknader som karaktäriseras av fri konkurrens förs därför som av en osynlig hand allt närmare ett jämviktsläge där utbudet motsvarar efterfrågan.
Marknader som inte karaktäriseras av fri konkurrens präglas i stället av att olika priser ofta tas ut för samma vara. En monopolist som vill maximera sin vinst strävar exempelvis alltid efter att ta ut mesta möjliga betalning från varje enskild konsument. Ett bra exempel på en monopolist (åtminstone nästan) är SJ, som kan sälja biljetter för olika priser till olika konsumentgrupper.
Prisdiskriminering och monopolism kan, precis som fri konkurrens, vara ett utmärkt sätt att uppnå samhällsekonomisk effektivitet. Ni som är intresserade av detta ämne kan läsa om SJ och biljettpriser här.
Landstingen fungerar precis som SJ, fast tvärtom. Landstingen vill betala sina anställda så lite som möjligt för en given arbetsinsats. Detta gör att man strävar efter att minimera lönen för anställda som inte är beredda att byta arbetsuppgift, samtidigt som man som på alla marknader är tvungna att betala marknadsmässig lön för nytillkommande anställda.
De fast anställda är för landstingen precis vad affärsresenärerna är för SJ. De fast anställda nöjer sig i regel med en relativt låg lön. Ofta rör det sig om slentrian - i andra fall handlar det om anställningstrygghet. Men den dag som landstinget vill utöka sin arbetsstyrka tvingas man betala full marknadsmässig lön för att locka över personal från någon annan sektor.
Resultatet av dessa mekanismer blir inte oväntat allt större löneskillnader. Och förr eller senare bryter systemet samman. För SJ handlar det om att entreprenörer köper upp alla billiga biljetter för att i ett senare skede sälja dessa till ett högre pris. I fallet med landstingen handlar det om att fast anställda säger upp sig och börjar arbeta som hyrläkare i stället.
I fallet SJ kan motåtgärder sättas in. Man kan exempelvis göra biljetterna personliga och man kan hitta alternativa vägar för att prisdiskriminera.
Det här är betydligt svårare för landstingen. Det är exempelvis inte lagligt att bestämma personliga löner eller att tvinga läkare med många års tjänstgöring att konsekvent acceptera lägre löner än läkare som just har kommit ut på arbetsmarknaden.
Det finns emellertid ytterligare ett skäl till att monopol inte fungerar på marknaden för läkare. På lång sikt avgörs läkarutbudet av hur många som är villiga att genomgå läkarutbildningen. Och antalet som vill genomgå läkarutbildningen bestäms av läkarnas förväntade löner.
Att landstingen pressar ner lönerna för erfarna läkare leder därmed bara till att utbudet av läkare minskar, vilket i sin tur skapar ett tryck uppåt på lönerna. Och på grund av de mekanismer som jag tidigare pekat på blir resultatet att hyrläkare får högre betalning än de skulle ha fått på en fri marknad, medan läkare som är trogna sin arbetsgivare får en lägre lön. På lång sikt måste dock landstingen betala precis lika mycket i lön som de skulle ha fått göra om de inte hade försökt utöva sin monopolmakt från första början.
Det för oss fram till slutsatsen att vi skulle kunna hjälpa sjukvården genom tvinga landstingen att tänka långsiktigt. Man skulle kunna säga att vi med lagstiftade restriktioner kan rädda landstingen från sin egen dumhet.
Metoden som jag tycker är mest lämplig för att binda landstingen vid masten med är att tvinga fram lönekonkurrens via etableringsfrihet. Om det råder etableringsfrihet för vårdgivare kan det enskilda landstinget inte utöva någon monopolmakt över enskilda läkare. Och då uppstår inte heller de perversa effekter som i förlängningen leder till att erfarenhet och kontinuitet belönas med sänkt lön.
Vårdvalsreformen innehåller i sig krav på att landstingen måste låta vårdgivare etablera sig fritt. Det innebär att den smidigaste lösningen på problemet med stafettläkare faktiskt är fritt vårdval. Och obligatoriskt vårdval införs i samtliga landsting redan vid årsskiftet.
Kommentarer