Hur man tjänar pengar på skattebetalarna
Har i olika sammanhang påpekat att det är riskabelt för det offentliga att subventionera privat affärsverksamhet. Det finns en uppenbar risk att det offentliga blir sittande med risken och att privata aktörer tar hela uppsidan.
Många undrar säkert hur det går till rent praktiskt när privata aktörer utnyttjar offentliga medel för att tjäna pengar. Faktum är att principen är väldigt enkel, men eftersom journalister har begränsad kunskap om ekonomiska förhållanden ställer de sällan de kritiska frågorna till myndigheter och privata intressenter.
Det första man bör känna till är att det finns olika sätt att skjuta till kapital till ett projekt. Man kan antingen skjuta till lånat kapital där långivaren får en fast ränta. Det var åtminstone tidigare vanligt att banker lånade ut kapital till privata projekt. Nu sker utlåningen även via obligationer och via institutioner som Europeiska Investeringsbanken (EIB).
Ett annat alternativ är att skjuta till kapital i form av aktier, eget kapital. Då får man del av projektets uppsida.
Det intressanta med den här fördelningen av risker är att även ett projekt som förstör kapital - alltså där nuvärdet är negativt - kan te sig lönsamt för en privat aktör. För att förstå varför måste vi föra in begreppet "risk" i resonemanget.
Antag att vi har ett tioårigt projekt med det förväntade ekonomiska värdet noll. Nuvärdet är medelvärdet av två olika tänkbara möjligheter som vardera är lika sannolika.
1) Projektet går med en miljard i vinst (eller 100 miljoner per år).
2) Projektet går med en miljard i förlust (eller 100 miljoner back varje år).
För en privat aktör är detta projekt olönsamt, då väntevärdet av de båda alternativen är noll. Men tillför vi offentliga lån kan ekvationen förändras.
Antag att projektet till 30 procent finansieras med eget kapital och till 70 procent med lånat kapital. Då kan den privata ägaren investera 300 miljoner kronor och låna 700 miljoner kronor. Räntan på denna typ av lån är ofta ganska låg, men låt oss säga att den ligger på en procent (realt). Om lånet löper på 10 år kommer den privata aktören att betala sammanlagt 700*0,01*10=70 miljoner kronor i ränta.
Om projektet blir misslyckat (alternativ 2) kommer entreprenören att förlora trehundra miljoner kronor. Om projektet blir lyckat kommer entreprenören att göra 700 miljoner i vinst (1 miljard minus 300 miljoner), men även tvingas betala 70 miljoner kronor i ränta. Kvar blir ett överskott på 630 miljoner kronor.
Med hjälp av de offentliga lånen ser den privata kalkylen med andra ord ut på följande sätt:
1) Förlust på 300 miljoner kronor.
2) Vinst på 630 miljoner kronor
Projektet har nu ett positivt väntevärde på 50%*630 mkr-50%*300 mkr=165 miljoner kronor för den privata ägaren.
Trolleri, säger ni säkert nu. Men det är faktiskt inget trolleri, eftersom projektet samtidigt har en negativt väntevärde på 165 miljoner kronor för skattebetalarna. Förlusten för skattebetalarna är säker och känd på förhand. Politikerna skulle lika gärna kunna skänka den privata aktören 165 miljoner kronor - vilket sagt i parentes faktiskt är ett mycket bättre alternativ, eftersom kapital då inte kommer att förbrukas i processen.
Så då undrar ni säkert hur det kommer sig att politiker bränner pengar på projekt som erbjuder en garanterad förlust? Jag räknar i sammanhanget Europeiska Investeringsbanken, Almi, Aktiebolaget Svensk Exportkredit och andra aktörer som "politiker", eftersom de är institutioner som använder skattebetalarnas pengar för att uppnå mål som bestäms av politikerna.
Eftersom politikernas mål inte är att tjäna pengar i första hand måste vi fråga oss vilka egenskaper företag som kan komma i fråga för offentlig lånefinansiering måste ha. Svaret är att de måste bidra till att stärka politikernas image. Det kan tyckas cyniskt att antyda att politikerna inte i första hand vill värna skattebetalarnas pengar, men konkurrensen mellan politiker är i dag så hård att det blir svårt för en politiker som vill bli omvald att inte framstå som en person som till varje pris vill uppnå socialt önskvärda mål.
Jämlikhet, rättvisa och hållbarhet är exempel på mål som politiker kan vilja sträva efter. En entreprenör som kan erbjuda politikerna projekt som sägs bidra till dessa mål har därmed stora möjligheter att få finansiering av "institutionerna". Styrelserna i dessa institutioner består dessutom ofta av politiker - och politiker är i regel är bättre på imagebyggande än på ekonomi.
För en "bidragsentreprenör" öppnar detta möjligheter. Genom att erbjuda ett projekt som uppfyller politikernas behov kan de helt bortse från kravet på lönsamhet. Som jag visade ovan är även ett projekt som förbrukar kapital lönsamt - under förutsättning att det är tillräckligt riskabelt. Risk är den faktor som flyttar den ekonomiska bördan från det egna kapitalet till det lånade kapitalet.
Om ett projekt inte är tillräckligt lönsamt till att börja med kan man göra det lönsamt genom att öka risken - alltså spela med företagets kapital ungefär som man gör på ett casino. Men här börjar det bli komplicerat, så låt oss gå från det teoretiska exemplet till ett verkligt exempel: Vindkraftsprojektet Markbygden 1.
Markbygden 1 består av 179 vindkraftverk och är ett av de största vindkraftsprojeken i Europa. Etapp 1 fick i oktober 2012 tillstånd för uppförande av upp till 314 vindkraftverk, på en yta av ca 140 kvadratkilometer. Svevind AB, som bildades 2008, är ett tyskt-svenskt företag inom vindkraftbranschen med säte i norra Sverige. I dag ägs projektet till 75 procent av den kinesiska staten
Det intressanta med Markbygden är kanske inte att man har stora skulder, utan att bolaget tecknade ett mycket riskabelt avtal med Norsk Hydro om att sälja el till förutbestämda priser. Som Dagens Industri skriver:
"Markbygden Ett skriver till Umeå tingsrätt att betalningssvårigheterna beror på ett mycket olönsamt elavtal med det norska bolaget Hydro Energi. Avtalet innebär, enligt Piteå-Tidningen, att bolaget har åtagit sig att i 19 år sälja en fast volym el till ett fast pris. När vindkraftsparken inte producerar tillräckligt med el är bolaget tvunget att täcka underskottet med egna köp på elmarknaden."
Nu är förstås privata företag fria att teckna dåliga avtal, men när lånat kapital används kan det finnas ett allmänintresse av att genomlysa de avtal som bolaget träffar. För en vindkraftspark av denna storlek är risktagandet enormt. I praktiken spelar man roulette med bolagets kapital. Svart så vinner ägarna, rött så förlorar skattebetalarna.
Bolaget har 425 miljoner euro i skulder till prioriterade långivare. Dessa kan sättas i relation till omsättningen på 40 miljoner euro. Hade långivarna några synpunkter på att företaget försatte sig i en situation där det i princip är 50 procent chans/risk att det överlever? Hur påverkades den förväntade avkastningen för ägarna när hela nedsidan genom ett avtal flyttades till långivarna? Hur stor del av detta lånade kapital är offentliga medel?
Ja, frågorna är många om Sveriges och Nordeuropas största vinskraftsprojekt. Och det är inte det enda projektet. Junckerfonden och Coronafonden har pumpat ut hundratals miljarder euro till projekt med dålig genomlysning - där ägarna förmodligen skrattar hela vägen till banken. De största problemen har vi dock framför oss, när höjda räntor tvingar fler projekt att uppvisa lönsamhet.
Kommentarer