Hur får vi fler Bo Rothstein?
Intellektuell inavel är, enligt Bo Rothstein, ett hot mot forskningen i Sverige. Det håller jag med om. Samtidigt tycker jag att forskningsfinansiärerna har all anledning att fråga sig om de själva har någon skuld till att våra akademiker är så anemiska. Varför finns det inte fler debattglada, utåtriktade akademiker som Bo Rothstein? Trots allt, forskning har inget värde om den inte kommuniceras till omvärlden.
För en svensk forskare, exempelvis som statsvetare, har det större meritvärde att ha blivit publicerad i någon obskyr vetenskaplig tidskrift som få läser än att ha varit statsminister i ett medelstort europeiskt land. Att kunna kommunicera med omvärlden på begriplig svenska eller engelska har inget meritvärde alls vid ansökan om forskningsmedel.
När det gäller samhällsvetenskaperna är det ett stort problem. Naturvetarna ska komma på någon ny molekyl eller process som småningom kan leda till bättre välfärd och ökad kunskap om världen. Det säger sig självt att man måste ha tålamod och även tillåta forskning om sådant som inte ger omedelbar samhällsnytta
Samhällsvetarna, däremot, arbetar för att hitta mönster och mekanismer som gör det möjligt att förstå och utveckla mänsklig interaktion - till gagn för hela mänskligheten. Att sådana kunskaper stannar inom elfenbentornets väggar är därför extremt olyckligt då kunskaperna ofta har ett bäst-före-datum. Det är väl bara historikerna som delvis kommer undan just det problemet.
Man bör förstås ha forskarutbildning för att forska. Det fungerar ungefär som läkarlegitimation för en läkare. Men av detta kan man inte dra slutsatsen att allt som inte är granskat av två oberoende refereer är värdelöst i merithänseende. Att forskare rör sig mellan den akademiska världen och den "verkliga" världen är något som bör uppmuntras.
Hur denna värdering ska ske, utan att man för den sakens skull introducerar godtycklighet, överlåter jag till andra att bedöma. Men jag är övertygad om att man måste tänka om. Annars lär svensk samhällsekonomisk forskning aldrig uppnå tillräckligt stor relevans för samhället.
Nästa problem, som är lika stort, är den politiska styrningen av forskningen. Det främsta exemplet här är väl i dag genusparadigmet, men det fanns en tid då man behövde partibok för att bli professor på svenska universitet. Numera är det här med professorstjänsterna mer en lokal angelägenhet och dessutom har titeln urholkats rätt kraftigt.
Inte desto mindre är stora delar av forskningsmedlen en knölpåk i politikernas händer. Att detta är olyckligt inom samhällsvetenskaperna säger sig självt. Det är som om ringmaskarna själva skulle ansvara för finansieringen av ringmaskforskarna. Inga plågsamma politikerförsök, med andra ord.
Så även om jag håller med Bo Rothstein om att svensk samhällsvetenskaplig forskning lider av inavel ser jag inte det som forskningens största problem. De två största problemen är:
1) Att forskningen ofta inte är samhällsrelevant, 2) Att forskningen styrs av det som det forskas på (politiken).
Det här får bli mitt inlägg i den likaledes introverta debatten om forskningens villkor och roll i samhället.
Kommentarer