Den hälsosamme ekonomisten

Hur avskaffar man fattigdomsfällorna?

Funderar ibland över varför de sociala klyftorna är så stora och vad man skulle kunna göra för att överbrygga dessa. Hur uppstår en social klyfta egentligen? Ett svar brukar vara brist på utbildning. Om vi satsar på att bygga ut utbildningsväsendet kommer klyftorna att försvinna. Eller inte. 

Som ekonom ser jag det mesta i termer av incitament. Tänk om nyckeln till att utrota fattigdom är att göra det förmånligt för alla människor att samarbeta med andra? Inte bara med släkt och vänner, tänker jag då, utan med hela det övriga samhället.

Tjänster brukar följas av gentjänster. Samarbeten där den ena parten bara ger och den andra parten tar emot är sällsynta. Och ska samarbeten fungera smidigt mellan personer som inte känner varandra behövs det något slags smörjmedel för att underlätta transaktionerna.

Problemet i dag är att vi beskattar samarbete mellan främlingar. Vänner kan fortfarande byta tjänster med varandra på informell basis, men när samarbetet vidgas handlar det om att man använder pengar för att underlätta bytena. Och då lägger sig Skatteverket i. Inte bara Skatteverket, förresten. De flesta sociala förmånerna är kopplade till inkomster. Ekonomiskt bistånd, bostadsbidrag, ersättningar från socialförsäkringarna - alla dessa ersättningar räknas ner eller tas bort om man väljer att samarbeta med andra för att förbättra sin situation.

Arbete är den viktigaste skattebasen i vårt samhälle. Skälet är att mängden arbete som vi utför är en indikation på vår förmåga att hjälpa andra människor. Och om vi kan hjälpa andra människor på privat basis kan vi också hjälpa samhället att producera kollektiva nyttigheter som skola, vård och omsorg. Vi kan även förväntas bidra ekonomiskt till våra sämre lottade medmänniskor genom att via skatten finansiera deras transfereringar.

Men det finns en baksida med den här finansieringsmodellen. Om staten tar merparten av det vi tjänar på att samarbeta med andra är risken stor att vi vänder oss inåt. Vi kanske bara väljer att samarbeta med nära vänner, släkten eller i förekommande fall klanen. Jag menar då klan i en vid bemärkelse. Höga marginaleffekter för personer med låga inkomster riskerar leda till att människor vänder sig inåt och undviker de etablerade strukturerna för samarbete.

Låt oss räkna på saken. Vi tar en familj bestående av två vuxna och tre barn. Familjen antas ha en hyra på 12 000 kronor i månaden och båda är utan jobb. De har heller inte rätt till någon ersättning från socialförsäkringen eller arbetslöshetsförsäkringen. Däremot får dom bostadsbidrag och ekonomiskt bistånd från kommunen. Men så får den ena maken i familjen erbjudande om ett arbete. Dock måste hen köpa månadskort på SL.

Hur mycket måste bruttolönen på detta arbete uppgå till för att det ska löna sig ekonomiskt att anta erbjudandet? Ni blir säkert inte förvånade om jag säger att det inte lönar sig att ta arbetet med mindre än att lönen uppgår till drygt 30 000 kronor.

Bieffekten av att vi har kopplat alla våra bidrag och skatter till inkomsten (den beskattade) är att vi får väldigt höga marginaleffekter för låginkomsttagare. Detta gäller inte alla låginkomsttagare, men det gäller de låginkomsttagare som får ekonomisk bistånd av kommunen. I de delar av våra kommuner där andelen familjer som är beroende av försörjningsstöd är högst är det tio gånger så vanligt att någon lever i en familj med ekonomiskt bistånd.

Även ickeekonomer måste förstå att detta riskerar att få konsekvenser för människors förmåga att förändra sin tillvaro. Varför ska man vända sig utåt när man tvingas betala 96 procents skatt på samarbete med omvärlden? På marijuanaförsäljning och annan liknande aktivitet är skatten obefintlig. Detta är egentligen ingen lönsam verksamhet, men när man beaktar att vitt arbete leder till att staten konfiskerar rubbet blir det ändå en relativt sett mer lönsam väg att skaffa pengar.

Hur tar man ner marginaleffekterna? Ett sätt är att drastiskt sänka riksnormen för försörjningsstödet. Men det skulle leda till att vissa barn tvingas växa upp i extrem fattigdom. Ett annat sätt är att inte räkna av försörjningsstödet mot inkomsten.

Jag tror man kan gå en medelväg. Antag att vi höjer barnbidraget till samma nivå som den nivå som barndelen av försörjningsstödet erbjuder - alltså 3 000 kronor i månaden. Det skulle vara dyrt - ungefär 50 miljarder kronor. Men det skulle i huvudsak vara en omfördelning över livet. Femtio miljarder är en procent av BNP, alltså en hanterlig utgiftsökning.

Å andra sidan skulle familjen i exemplet ovan gå med plus redan vid ett deltidsarbete för en person. Familjen skulle fortfarande vara berättigad till försörjningsstöd om ingen arbetar, men vid en inkomst på omkring 10 000 kronor skulle familjen komma över nivån för försörjningsstöd. Personligen tror jag att detta är det enklaste sättet att ta ner marginaleffekterna för personer som bor i utanförskapsområden.

Jag tror emellertid också att man måste förändra normen för bostadskostnader inom det ekonomiska biståndet. Det är de höga bostadskostnaderna i storstadsområdena som gör att det kan krävas inkomster på 30 000 för att komma över nivån där en familj är berättigad till ekonomiskt bistånd. Man får helt enkelt ställa krav på att familjer som har försörjningsstöd flyttar till orter där bostäderna är billigare.

Båda dessa förslag är av olika skäl svåra att svälja för politikerna. Det förstår jag. Men jag tror att alternativet är sämre, vi står inför en situation då antalet människor som är beroende av ekonomiskt bistånd riskerar att öka och det kommer att kosta avsevärt mer än 50 miljarder att inte göra något åt problemet.

Kommentarer