Höjda minimilöner försämrade för låginkomsttagare
Nationalekonomer förhåller sig i allmänhet skeptiska till påståenden om att prisregleringar förbättrar välfärden. Ändå har frågan om huruvida minimilöner gör det varit ovanligt seglivad. Fram till alldeles nyligen, då några forskare publicerade en uppsats med mer detaljerad statistik än vad som hittills varit tillgänglig. Uppsatsen vederlägger en gång för alla hypotesen om att minimilöner är någonting bra för outsiders.
I Sverige är diskussionen om lagstadgade minimilöner nästan helt frånvarande. Det beror inte på att det saknas minimilöner på den svenska arbetsmarknaden, bara att dessa sätts i förhandlingar mellan arbetstagare och arbetsgivare. Man skulle kunna tro att ett kollektiv av arbetstagare skulle tjäna på att komma överens om en viss minsta lön - varför skulle fackföreningarna annars lägga så stor vikt vid ingångslönerna?
Det finns dock flera andra skäl att kräva höjda minimilöner. För det första kan en grupp löntagare kamma åt sig en större del av arbetsgivarens löneutrymme. För det andra kan så kallade insiders vinna på bekostnad av outsiders - personer som för tillfället saknar arbete.
Det NBER-uppsatsen visar är att den samlade effekten av minimilöner är negativ för låginkomsttagare då desse leder till betydligt färre arbetade timmar och därmed sämre välfärd för gruppen i stort. NBER-uppsatsen "Minimum Wage Increases, Wages, and Low-Wage Employment: Evidence from Seattle" visar att det outsiders betalar vida överstiger vinsterna för insiders.
Finns det då något annat sätt att skapa jämnare inkomstfördelning, utan att samtidigt stänga ute människor från arbetsmarknaden? Ett sätt skulle kunna vara att utforma skattesystemet så att låginkomsttagarnas förhandlingsstyrka blir större. I dag är socialförsäkringssystemet utformat för att ge stor förhandlingsstyrka för insiders och liten förhandlingsstyrka för outsiders. Förutsättningen för att man ska få ersättning är att man varit inne på arbetsmarknaden, de som inte varit det ännu är inte berättigade till ersättning eller åtminstone inte lika hög ersättning.
Det går att tänka sig en annan modell som ger outsiders större möjlighet att säga nej till villkor som de uppfattar som oskäliga. Detta skulle leda till att lönerna generellt hamnar på en högre nivå - inte för att lagen säger att det måste vara så eller för att arbetsmarknadens parter kommit överens om det, utan för att individen själv får en större makt.
På samma sätt kan man tänka sig att ett symmetriskt socialförsäkringssystem skulle försvaga insiders förhandlingsposition på ett sätt som leder till att kraven på höjda ingångslöner mildras. Motivet för att pressa upp lönerna generellt skulle minska och därmed även intresset för insiders att engagera sig i fackföreningar.
Frågan om vad som skulle hända med lönerna mer generellt är svår att besvara. Å ena sidan försvagas insiders, å andra sidan förstärks outsiders. Men oavsett effekten på lönerna lär den ofrivilliga arbetslösheten minska. Tidigare forskning ger vid handen att antalet arbetade timmar för personer med högt arbetsutbud tenderar att minska, medan antalet för personer med lågt arbetsutbud ökar.
Det finska fackets reaktion på ett försök med basinkomst är intressant. Enligt en artikel i Independent menar Finlands största fackförening att försöket kan komma att orsaka "... inflationistiska flaskhalsar":
"The union begs to differ. Not only does SAK say that the system may reduce the labour force — for instance by tempting mothers of small children or those close to retirement to take more time off — but the union also suggests that making it easier to refuse unpleasant jobs may create inflationary bottlenecks."
Begreppet "inflationary bottlenecks" är nationalekonomi och betyder att ett minskat arbetsutbud till följd av att outsiders får större förhandlingsstyrka leder till höjda löner. Ja, faktiskt det mål som som fackföreningen i fråga själv säger sig vilja uppnå för sina medlemmar.
Så varför betraktas det som ett problem att löntagarna får möjlighet att kräva högre lön? Jo, det innebär att facket inte längre behöver beskydda löntagarna mot de elaka arbetsgivarna. Om individen har ett skyddsnät att falla tillbaka på blir fackets tjänster mindre efterfrågade.
Detta är samma skäl som förklarar att de svenska fackföreningarna motsätter sig en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Ännu njuggare är LO till förslag om basinkomst. I fem punkter sammanfattar man sin kritik och det första argumentet är det viktigaste:
"Min uppfattning är att förespråkare för basinkomst söker privata lösningar i stället för att tillsammans ta fajten för mer inflytande över arbetet. Det är på jobbet vi har störst möjlighet att påverka produktionen. Därför ska vi fortsätta att organisera starka fackföreningar och på allvar diskutera industriell demokrati. Avgörande för vår planets framtid är att utveckla demokratin, inte att huka bakom basinkomst och lämna arbetsplatsen när skon klämmer."
Svenska LO oroar sig dock inte för löneinflation, utan tror att lönerna kommer att bli lägre när människor har delar av sin försörjning tryggad.
"En basinkomst till alla, även till dem som arbetar, blir en skattefinansierad subvention av arbete. Det torde leda till att löner pressas ner och att en del av basinkomsten hamnar i kapitalägarnas fickor."
Det är svårt att förena finska SAK:s och svenska LO:s syn att basinkomst innebär att lönerna höjs respektive sänks. Jag tror att båda har fel. Lönerna kommer vare sig att öka eller minska. Det som kommer att förändras i grunden är den företeelse som kallas avtalsrörelse - en parningsritual som får den vithövdade papegojans att te sig helt normal.
I USA är frågan om minimilöner en fråga om lokal lagstiftning - i Sverige är det en fråga om relationen mellan arbetsmarknadens parter. Oavsett vilket system vi diskuterar har minimilönen ett pris. Det kan därför finnas betydligt bättre sätt att åstadkomma en jämnare inkomstfördelning än minimilöner - modeller där man undviker fenomen som "arbetslöshet", en term som normaliserats trots att det i en välfungerande ekonomi ter sig absurt att någon som vill arbeta inte skulle kunna hitta en arbetsgivare som har behov av arbetskraft.
Det intressanta med arbetsmarknaden är att det finns en tendens att landa i lösningar som förutsätter prisreglering - alldeles oavsett om fackföreningarna har en stark eller svag ställning. Alternativet till prisreglering skulle kunna vara en lösning som stärker arbetstagarnas position, utan att för den sakens skull låsa fast priset för arbete. Det är inte otänkbart att ett skattesystem som jämnar ut förhandlingspositionerna för arbetsköpare och arbetssäljare skulle minska risken för suboptimala lösningar som leder till att arbetslösheten fungerar som jämviktsskapande faktor snarare än priset på arbete.
Kommentarer