Höjd brytpunkt eller nytt trappsteg?
Det finns bland allianspartierna delvis olika prioriteringar för hur regeringen ska sänka skatten. Dock finns en samsyn om att de prioriterade grupperna är låg- och medelinkomsttagare och pensionärer. Men det höjs även röster för att förändra den statliga inkomstskatten. En intressant fråga är om en eventuell sänkning av den statliga skatten bör ske genom att brytpunkten för statlig skatt flyttas upp eller genom att ytterligare ett steg införs i skatteskalan.
Om alla förändringar av arbetsutbudet sker på marginalen är effekten av en marginalskattesänkning direkt proportionell mot antalet medborgare som berörs av sänkningen. Man kan samtidigt utgå från att marginalnyttan av sänkt inkomstskatt är avtagande. Att sänka marginalskatten från 50 till 40 procent ger i allmänhet mer utbyte än att sänka marginalskatten från 40 till 30 procent.
Slutligen finns en fördelningspolitisk aspekt. Givet att man vill ha en specifik fördelningspolitisk profil för skattepolitiken finns det ett politiskt skuggpris på skattesänkningar som gynnar höginkomsttagare mer än låginkomsttagare.
Antag att tätheten för inkomstfördelningen efter skatt kan uttryckas med funktionen f(i), och att F(i) är den kumulativa täthetsfunktionen (alltså en funktion som visar hur stor relativ andel av befolkningen som har mindre än en viss inkomst). Kostnaden för att sänka marginalskatten är då proportionell mot antalet medborgare som berörs av skattesänkningen, dvs 1-F. Den marginella dynamiska effekten av skattesänkningen är å andra sidan beroende av hur många som får sänkt marginalskatt, det vill säga f.
Nyttan av skattesänkningen, f, bör vara lika stor som kostnaden, 1-F. Är inkomsttagarna i intervallet fördelade uniformt bör marginalskatten alltså vara lägre i höga inkomstintervall än i låga. Det beror på att alla som har högre inkomster än i också kommer att kunna tillgodogöra sig skattesänkningen. Ju lägre i är, desto dyrare blir det att sänka marginalskatten.
Delar man upp medborgarna i inkomstgrupper, exempelvis 100 stycken, kan man säga att frågan om man bör sänka inkomstskatten för den 70:e centilen eller den 71:a avgörs av kvoten mellan antalet medborgare i den aktuella centilen och antalet medborgare som tjänar mer än de som befinner sig i denna centil.
Om denna kvot är större i den 70:e centilen än i den 71:a bör skatten alltså sänkas mest i centil 70. Alternativet med fem procentenheters sänkning för centil 71 till 90 är alltså att föredra framför tio procentenheters sänkning för centil 71 till 80 eller tjugo procentenheters sänkning för centil 71 till 75.
Så långt ekonomisk teori. Men om syftet med skattesänkningen är att väljare i de aktuella inkomstgrupperna ska rösta på den politiker som föreslår skattesänkningen talar mycket för att en stor sänkning av marginalskatten för inkomsttagare i centil 71 till 75 är mer förmånlig än en liten sänkning av inkomstskatten i centilerna 71 till 90. Väljarna i centilgrupp 71 till 75 är nämligen med större sannolikhet marginalväljare än väljarna i grupp 86 till 90.
Har man dessutom som uttalat mål att skattesänkningarna ska ha en viss fördelningspolitisk profil ökar möjligheterna att uppnå denna profil ju längre ner i skatteskalan som marginalskattesänkningarna görs. Så medan ekonomisk teori talar för att sänka marginalskatten lite för en stor grupp inkomsttagare talar det politiska bondförnuftet för att i stället höja brytpunkten för statlig inkomstskatt.
Kommentarer