Den hälsosamme ekonomisten

Hawthorneeffekten och Pisastudien

Är inte förvånad över att de svenska resultaten i Pisa-studien vänder uppåt. I själva verket tror jag att kunskapsraset slutade redan år 2000. Sedan dess har den svenska skolan långsamt blivit bättre - med betoning på långsamt. Det vi borde fokusera på är inte fallet mellan 2009 och 2012, som jag tror kan bero på helt andra faktorer. Det intressanta är varför skolan försämrades så mycket mellan 1985 och 2000?

Faktorn framför alla andra tror jag är bristen på studiero och disciplin i kombination med att många duktiga lärare pensionerades. Inte för att det var särskilt stor ordning när jag gick i skolan på 80-talet, men det fanns ändå någon form av organiserat lärande. Oerhört ineffektivt, men ändå något slags lärande.

Sedan dess verkar skolan ha utvecklats till mer av lekskola än skola. Det är inte förrän under nittiotalet - när det fria skolvalet infördes - som det åter uppstod ett institutionellt tryck på att förbättra resultaten. Effekten var till att börja med blygsam och de enda privata alternativen var de starkt social segregerade internaten. Sedan kom Kunskapsskolan år 2000.

Jag är övertygad om att det fokusskifte vi ser i skoldebatten i mycket kan härledas till möjligheten att göra jämförelser mellan såväl kommunala som privata skolor. Jag tror också - vilket är ett kontroversiellt påstående - att botten i resultaten nåddes år 2000. Vad baserar jag detta påstående på? Jo, det finns diagnostiska prov som genomförs på Chalmers och KTH som haft identisk utformning över åren. I dessa prov kan man se en långsam förbättring från år 2000. Man ser också den kraftiga försämringen fram till år 2000.

Varför tror jag då inte på Pisa? Egentligen behöver vi bara studera resultaten de senaste sex åren för att misstankar om validiteten för studien ska väckas. Först ligger vi på OECD-snittet, sedan sjunker vi kraftigt under detta, för att i den senaste undersökningen hamna en bit över. Den troliga förklaringen till denna variation är Hawthorneeffekten - att den extrema fokuseringen på Pisa fått de svenska resultaten att stiga.

Men om Hawthorneeffekten kan få resultaten att stiga borde denna effekt även kunna få resultaten att sjunka. Och så tror jag det kan ha varit. Den ökade decentraliseringen av det svenska skolväsendet har lett till minskat fokus på centrala målsättningar - som att uppnå goda resultat i Pisa. Om skolan förblivit statlig och centralstyrd är jag övertygad om att Sverige hade haft de absolut bästa resultaten OECD. Inte för att barnen hade haft bättre kunskaper - utan för att det hade funnits en central ledning som hade kunnat samordna arbetet med att få bra resultat i Pisa-testet.

Den som på allvar tror att svenska elever år 2009 är medelbra, för att 2012 bli jättedåliga och 2015 bli rätt bra har missat något väsentligt i sin egen skolgång. Detta har helt enkelt inte hänt. Det som har hänt är att det svenska skolväsendets uppmärksamhet har riktats mot Pisa-testet och att eleverna och lärarna i Sverige därför tagit provet på mycket större allvar än tidigare.

Elevernas kunskaper, däremot, utvecklas nog ungefär i den linje som jag beskrivit. En lång utförsbacke till 2000 och en långsam förbättring sedan dess. Att resultaten förbättras alls är dock en prestation, då förutsättningarna i många skolor - med stor andel elever med utländsk bakgrund - samtidigt försämrats. Vi kan därför se på utvecklingen med viss tillförsikt. Vi är jättedåliga på att lära ut i den svenska skolan - vilket i stor utsträckning beror på att läraryrkets status kraftigt försämrats - men vi blir långsamt bättre.

Förbättringen tror jag personligen beror på öppna jämförelser och ökad valfrihet. Trots usla förutsättningar lyfter sig skolväsendet i håret och producerar något som kan liknas vid anständig kvalitet. Med tiden kan konkurrensen kanske till och med leda till att den svenska skolan toppar OECD-snittet.

Kommentarer