Den hälsosamme ekonomisten

Har det meritokratiska samhället gått in i väggen?

Har länge misstänkt att det finns en relativt stor grupp högutbildade som tillför väldigt lite till samhällsekonomin. Jag vet inte vad som får mig att tro det, det är mest en känsla. Man ser så många arbetsuppgifter som utförs utan att någon frågar sig om de behöver utföras.

Poängen med konceptet Lean är att hela tiden ompröva verksamheter och hitta smartare sätt att arbeta. Lean tillämpas i många företag, men det finns ingen som tillämpar Lean på samhället i stort. Förutom de fickor där det uppenbart finns ineffektivitet - som i delar av den offentliga byråkratin - förekommer företag som är framgångsrika, men som ändå inte vill växa.

Jag tror att det är där som de meningslösa kvalificerade jobben ansamlas. Alla inser att verksamheten inte är speciellt effektiv, men ingen har riktigt viljan eller förmågan att göra något åt problemen.

Göran Arrenius och Håkan Regnérs observation i DN om att lönepremien för högutbildade minskar är därför intressant. Jag tror att det kan bero på att ett stort antal högutbildade fastnar i improduktivitetsfickor, samtidigt som bara en del når sin verkliga potential.

Att snittlönerna för akademiker utvecklas svagt kan förklaras med att dessa fickor växer sig allt större - att verksamhetsområden finns till för att de av tradition alltid har funnits, men att de inte längre fyller någon funktion.

Givet detta tror jag lösningen kan vara att krympa högskoleutbildningarna och att fokusera på kunskaperna. Visst, vi behöver akademiker - men vi behöver inte ett gigantiskt vuxendagis med akademiker som mest kliar varandra på ryggen och förklarar hur viktiga de är. 

Ett problem kan vara att det betraktas som fult att säga det jag just skrev. Högre utbildning är ett buzzword, som egentligen inte står för något mer än att man suttit i en skolbänk och lyssnat på föreläsningar om något. Men nåde den som ifrågasätter meritokratin. Alla kan bli lika produktiva om de bara lyckas ta tillräckligt många högskolepoäng. Utbildning är ett sätt att jämna ut sociala klyftor.

Kanske är det synsättet i grunden felaktigt? I dagens samhälle lär vi oss kontinuerligt. Jag har inte lärt mig mindre under den tid som jag varit i arbetslivet jämfört med den tid då jag höll mig inom utbildningsväsendet. Vår förmåga att lösa problem är en återspegling av det vi upplevt och vår nyfikenhet - inte av antalet högskolepoäng som vi råkat samla på oss. Vi underskattar effekten av global kunskap som vi får via t ex Internet för vår förmåga att lösa problem i arbetslivet och vi överskattar effekten av den akademiska utbildningen. Att akademiker är mer nyfikna innebär inte att akademisk utbildning gör människor mer nyfikna - korrelation implicerar inte kausalitet.

Produktivitet i arbetslivet tror jag i mycket handlar om att hålla uppe nyfikenheten och intresset för arbetsuppgifterna hos de anställda. Då är livsfilosofin och den sociala bakgrunden viktigare än vilket universitet som man har examen ifrån. Växer man upp i en miljö där kunskaper föraktas kan man aldrig få den motivation för kunskapsinhämtning som krävs i det moderna samhället. Kanske har poängen med högre utbildning alltid varit denna - att skilja dem som är intresserade av att lära från dem som inte är det?

En gång i tiden var universitetsexamen något värdefullt och åtråvärt, särskilt för unga från mindre bemedlade familjer. I dag är tiden på universitetet mest en hållplats i livet där man väntar på bussen till arbetslivet. Den minskande lönepremien kan därför vara ett tecken på att det meritokratiska samhället gått in i väggen. Företagen är inte intresserade av vad du har gjort - de är mer intresserade av vad du kommer att göra och många högskolepoäng är inte längre en god indikator på att någon vill fortsätta att lära sig det som krävs.

Den dag kreativa och produktiva människor medvetet börjar välja bort universitetet för att verksamheten där inte är tillräckligt effektiv kommer den högre utbildningen helt att förlora sitt signalvärde.

"Jaså, du gick på universitetet i tio år och blev filosofie doktor... upplevde du verkligen det som väl använd tid? Du måste inse att du konkurrerar med personer som är så kreativa och nyfikna på världen att de inte ens stod ut med gymnasiet."

Att bygga ut den högre utbildningen så att nästan alla omfattas har varit politikernas lösning på den observerade korrelationen mellan låg utbildning och hög arbetslöshet. Den som tänker efter inser att detta inte kan vara en bra lösning. Det är nämligen inte bristen på högskolepoäng som är problemet, utan att vissa personer har växt upp i miljöer där det är självklart att vara nyfiken på världen medan andra har växt upp i miljöer där det är lika självklart att bli vid sin läst.

Båda strategierna kan ha sina poänger - det beror alldeles på vilka utmaningar vi möter. Men vi får konstatera att efterfrågan på kreativa och nyfikna människor ökar och den som har dessa egenskaper åtnjuter i dag en stor fördel. Ska politikerna göra något handlar det snarare om att skapa den nyfikenhet som lägger grunden för en framgångsrik karriär. Makerrooms och makerspace i grundskolan tror jag har betydligt bättre effekt än fler platser på högskolan.

Tanken om att utbilda bort arbetslösheten och löneskillnaderna är förfelad och jag tror att vi redan i dag har gått alldeles för långt på den vägen. Färre platser och högre kvalitet i den högre utbildningen, samt en grundskola som gör eleverna nyfikna och kreativa, är en bättre strategi. Och en insikt hos politikerna om att löneskillnader inte kan utjämnas med fler platser på högskolan.

Kommentarer