Den hälsosamme ekonomisten

Handlingsplanssamverkan blev en framgång

Förr hörde man ofta talas om att människor "hamnade mellan stolarna". Försäkringskassan bedömde att personen hade arbetsförmåga, medan Arbetsförmedlingen gjorde en annan bedömning. I grunden handlade problemen om att myndigheterna inte pratade med varandra och kom fram till en gemensam bedömning.

Därför infördes 2003 den så kallade handlingsplanssamverkan. Den går ut på att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen ska anordna ett gemensamt möte där övergången från sjukpenning/sjukersättning till arbetslöshetsersättning diskuteras.
 
I dag är det få som i egentlig mening "hamnar mellan stolarna". I regel har Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan en gemensam syn på bedömningen av en individs övergång från sjukförsäkringen till aktivt arbetssökande. Däremot förekommer det förstås att individerna själva har en uppfattning om sin arbetsförmåga som skiljer sig från myndigheternas. Men det är en annan sak.
 
Statistiken visar att ungefär 40 procent av personerna som ingår i handlingsplanssamverkan har fått arbete eller sysselsättning med lönebidrag ett år efter att samverkan inletts. Det är svårt att säga om detta är bra eller dåligt. Det beror helt på de enskildas förutsättningar och i gruppen som ingår i handlingsplansamverkan ingår både individer som står nära arbetsmarknaden och personer som står långt bort från denna.
 
Det som däremot är en stor framgång är att andelen personer som kommer ut på arbetsmarknaden är relativt oförändrad i år, trots lågkonjunkturen. Årets siffra, 36 procent, kan exempelvis jämföras med resultatet av det så kallade Pila-projektet, som lyckades erbjuda 2 800 personer, av totalt 108 000, arbete.
 
Med alla mått mätt måste detta projekt i dag dessvärre betraktas som ett misslyckande. Samtidigt är det värt att notera att den grupp som ingick i Pila-projektet stod längre från arbetsmarknaden än gruppen som ingår i handlingsplanssamverkan.
 
Pila-projektet, och det befarat dåliga resultatet av denna försöksverksamhet, utgjorde en inspiration till det som skulle kunna kallas för världens största försök med negativ inkomstskatt; propositionen Från sjukersättning till arbete. Från den 1 januari 2009 kan alla som har beviljats permanent sjukersättning före den 1 juli 2008 arbeta eller studera i obegränsad utsträckning, utan att ersättningen någonsin ifrågasätts.
 
Erfarenheterna från det svenska socialförsäkringssystemet visar nämligen att man måste agera tidigt för att ha någon reell chans att hjälpa människor tillbaka. Om en person har varit borta i två år eller mer krävs det ett uthålligt arbete med aktiva åtgärder under en lång tid. Det räcker inte att återpröva arbetsförmågan varje, vartannat eller vart tredje år.
 
Det är också därför som den tidsbegränsade sjukersättningen nu avskaffas. För att människor ska kunna komma tillbaka från långvarig sjukfrånvaro måste i princip två förutsättningar vara uppfyllda.
 
1) För det första bör den enskilde inte försättas i en situation där den enda förutsättningen för inkomsttrygghet är att man på något sätt lyckas bevisa för Försäkringskassan att man är sjuk. Detta leder bara till en evig dragkamp mellan individen och myndigheterna.
 
2) För det andra måste det finnas en möjlighet att komma tillbaka i egen takt, utan press från myndigheter och samhället i övrigt. Lika viktigt är att individen har löpande kontakt med berörda parter; fack, arbetsgivare, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och att myndigheterna ställer krav på aktivitet när detta är möjligt.
 
Vi vet också att det sällan lönar sig att vänta med rehabiliteringsinsatser. Sannolikheten för att kunna återgå i arbete minskar drastiskt i takt med att sjukskrivningen bli längre. Fasta tidsgränser är därför i regel bättre än återkommande arbetsförmågeprövningar.
 
Allt som den förra regeringen införde på sjukförsäkringsområdet var inte dåligt. Pila-projektet blev en flopp, medan handlingsplanssamverkan utvecklades till en succé. Medfinansieringen blev misslyckad, men sjukvårdsmiljarden var en framgång. Försäkringskassans omorganisation var på väg att haverera, men situationen har nu, efter många om och men, styrts upp av den nuvarande regeringen.
 
Rehabiliteringskedjan bygger i mycket på erfarenheterna från tidigare års politik. I den politiska diskussionen skapas ofta en bild av att det sker tydliga brott med det förgångna. Så är dock inte fallet. Själv är jag övertygad om att socialdemokraterna, egentligen, hade velat genomföra stora delar av förslagen i rehabiliteringskedjan redan tidigare. Om de bara hade fått för Vänsterpartiet och Lars Ohly.
 
 

Kommentarer