Hallandsmodellen sprider sig
Hallands modell för sjukvårdens organisation, den så kallade hallandsmodellen, har den senaste tiden fått stor och välförtjänt uppmärksamhet i medierna. Flera andra landsting står i startblocken för att införa liknande modeller.
Principerna bakom hallandsmodellen är enkla:
1) Medborgarna väljer vårdgivare fritt.
2) Alla vårdgivare får lika mycket betalt per patient, men ersättningen
varierar beroende på patienternas ålder.
3) Vårdgivarna har etableringsfrihet.
4) Vårdgivarna förväntas täcka patienternas hela primärvårdsbehov.
5) 80 procent av vårdkontakterna ska ske i primärvården, om inte reduceras
ersättningen.
Principerna bakom hallandsmodellen är så enkla att man undrar varför detta inte har gjorts tidigare i något landsting.
Fast visst har det förekommit modeller som till sin karaktär påminner om hallandsmodellen, exempelvis dalamodellen under 80-talet.
Problemen med tidigare valfrihetsmodeller har ofta varit kostnadskontrollen. När budgeterna kommit i konflikt med patienternas fria val har valfriheten oftast fått stryka på foten.
Detta problem har inte hallandsmodellen. Kostnadskontroll och valfrihet är möjliga att kombinera, men bara om man utformar ersättningssystemen på rätt sätt.
I princip finns det två vägar:
1) Den tyska modellen.
2) Den brittiska modellen.
Den tyska modellen går ut på att vårdgivarna får sin ersättning baserat på hur mycket de har presterat under året. Vid slutet av året räknas prestationerna samman och vårdgivarna får "sin andel" av budgeten. Om det totalt produceras mycket, så räknas ersättningen per prestation ner så att budgeten räcker till alla.
Den andra modellen är den brittiska, GP-fundholder. Där väljer patienterna en vårdgivare som förväntas täcka, eller åtminstone finansiera, patienternas vårdbehov. Om patienterna väljer att gå till andra vårdgivare än den de listat sig hos, eller väljer att utnyttja specialistvård, dras ersättningen till dessa vårdgivare av från den fasta ersättningen.
Båda modellerna skapar drivkrafter för vårdgivarna att öka tillgängligheten. I den tyska modellen direkt, därför att vårdgivarna får mer betalt ju mer de uträttar. I den brittiska modellen indirekt, därför att dålig tillgänglighet leder till att patienterna söker sig till andra vårdgivare och lämnar räkningen till den vårdgivare som de listat sig hos.
Skillnaden kan tyckas liten, men jag har alltid föredragit den brittiska modellen helt enkelt därför att den är mindre styrande än den tyska. I den brittiska modellen har vårdgivarna större frihet att vidta de åtgärder som håller patienterna friska, oavsett vilka dessa är. Den tyska modellen, däremot, styr vårdgivarna mot att bara vidta de åtgärder som ger bra ersättning. Hallandsmodellen ligger närmare den brittiska modellen än den tyska och är enligt min mening därmed mer lämpad att stimulera teknisk och organisatorisk utveckling inom vården än tidigare ersättningsmodeller.
Förmodligen är hallandsmodellen också en del av lösningen på problemet med bristande tillgängligheten i svensk sjukvård. Om principerna som präglar hallandsmodellen kan appliceras på övriga landsting kan vården bli betydligt mer patientfokuserad än hittills.
Det är därför viktigt att gå vidare för att sprida hallandsmodellen till fler landsting. Kan staten bidra i detta arbete så är det förstås bra.
Redan pågår ett omfattande arbete med att stärka vårdens infrastruktur inför en kommande vårdvalsreform. IT-infrastruktur, ersättningssystem och öppna jämförelser ska lägga grunden för en vårdreform som en gång för alla lyfter Sverige från bottenligan när det gäller vårdtillgänglighet.
Kommentarer