Den hälsosamme ekonomisten

Gynnar jobbavdraget enbart rika?

Hur fattig är man när man tillhör de tio procenten fattigaste i Sverige? Jo, enligt Statistiska centralbyrån (SCB) har den fattigaste tiondelen 20 651 kronor i sammanräknad årlig förvärvsinkomst.

Jobbavdraget är ett avdrag för förvärvsinkomster som syftar till att göra det mer lönsamt att arbeta. Och det är knappast någon med heltidsarbete eller ens halvtidsarbete som har 20 651 kronor i förvärvsinkomst i Sverige. Att låta de tio procent som under ett givet år har lägst inkomst vara representativa för låginkomsttagarna ger därför en skev bild när man studerar jobbavdragets effekter på olika inkomstgrupper.

Men inte desto mindre är det vanligt att samhällsdebattörer gör sådana jämförelser och då ofta i syfte för att ta hem någon politisk poäng. Både Moderaterna (DN-debatt år 2004) och tankesmedjan Katalys (på DN-debatt i går) har jämfört decil 1 med decil 10 i inkomstfördelningsstatistiken och använt skillnaden som ett mått på inkomstklyftorna. Katalys skriver exempelvis

Räknat som disponibel inkomst per hushåll får de 50 procent av hushållen som har lägst inkomst i genomsnitt 11 616 kronor i ökad årsinkomst. De 50 procent av hushållen som har högst inkomst får i snitt 43 530 kronor per år. Det är tydligt att den övre halvan av befolkningen är vinnare, men bryter man ned statistiken blir det än tydligare att det är den gammelmoderata fördelningsprofilen som levt kvar i reformpolitikens hjärta. Den tiondel av hushållen som har högst inkomst får i snitt 70 303 kronor per år. Den tiondel som har lägst inkomst får i snitt 2 755 kronor per år.

Genomsnittsinkomsten (medianen) för hela befolkningen är 250 000 kronor, alltså 20 800 kronor i månaden (inkl semesterersättning). Att hänföra alla som tjänar mer än 20 800 kronor i månaden till de som har högst inkomst är lite missvisande. Och om man som Katalys räknar på hushållens genomsnittliga disponibla inkomst (där man delar hushållen med antalet ingående konsumtionsenheter) blir snittet 213 700 kronor.

När man talar om den hälft som har högst inkomst handlar det alltså om alla som har mer än 213 700 kronor i disponibel inkomst. Och sådär jätterik är man kanske inte på den nivån.

Tankefelet som politikerna gör vid jämförelsen är att inte ta hänsyn till att människor passerar genom många stadier under livet. En normalinkomsttagare kan mycket väl under en period befinna sig i decil åtta för individer mellan 20 och 65 år - där förvärvsinkomsten i snitt är 370 712 kronor. En månadslön på 30 000 kronor räcker alltså för att kvala in bland de allra rikaste.

Påståendena om att jobbavdraget mest gynnat de som har hög inkomst och att jobbavdraget gått till vanliga löntagare kan därför vara sanna samtidigt. Det beror på om man ser inkomsten ur ett tvärsnittsperspektiv eller ur ett livscykelperspektiv. De flesta är nämligen höginkomsttagare någon gång under livet - åtminstone om man definierar höginkomsttagare som politikerna brukar göra, alltså som de människor som för tillfället råkar tjäna mest pengar.

Det finns säkert några som befinner sig i decil 10 från 20 års ålder tills de fyller 65. De får ut mesta möjliga av regeringens skattesänkningar. Men de är å andra sidan ganska få. De flesta kan tillgodogöra sig en del av jobbavdraget när de är 25 och lite mera när de vid 55 års ålder nått sin toppinkomst.

Någon statistik om hur jobbavdraget fördelas när man tar hänsyn till inkomstutvecklingen över livet har jag inte sett. Men det vi kan vara säkra på är att såväl livsinkomsten som det livslånga utbytet av regeringens jobbavdrag är avsevärt jämnare fördelat över befolkningen än vad uppdelningen av befolkningen i inkomstdeciler vid en given tidpunkt ger intryck av.

Både Katalys i dag och Moderaterna 2004 ger därmed en felaktig bild av Moderaternas ekonomiska politik. Det är förstås ett fint retoriskt grepp av Katalys att hänvisa tillbaka till Nya Moderaternas kritik av Gamla Moderaterna. Men två fel gör ändå inte ett rätt.

DN MM HP An RL 

Kommentarer