Den hälsosamme ekonomisten

Greklandskrisen är anrättad i Bryssel

Dagens Nyheter försöker i dag försvara EMU-projektet med argumentet att Greklands ekonomiska problem är skapade i Grekland. Detta tycker jag inte är en helt korrekt beskrivning.

Till att börja med är greklandskrisen bara en liten del av krisen för euron. Nobelpristagaren Paul Krugman skrev för en tid sedan i New York Times att krisens kärna finns i Spanien. Spanien har i dag närmare 50 procents ungdomsarbetslöshet - varannan ung spanjor och spanjorska är med andra ord utan jobb.

Euron är en viktig förklaring till att det har gått så snett. När den gemensamma valutan infördes i Spanien var optimismen och framtidstron stor. Spanien var ett tillväxtland och några strukturella reformer för att åtgärda en illa fungerande arbetsmarknad och en reglerad ekonomi var inte nödvändiga. Man skulle snabbt ta igen gapet till Tyskland och den norra delen av EU - alldeles oavsett hur det institutionella ramverket såg ut.

Länge såg det ut som om Spanien verkligen skulle utplåna det ekonomiska gapet. Ekonomin gick på högvarv, de offentliga finanserna var hyfsat starka och tillväxten hög. Få anade att allt berodde på en artificiellt låg ränta som dopade ekonomin. Euromedlemskapet skyddade spanjorerna från kreditmarknadens bedömningar - en statsobligation nominerad i den gemensamma valutan var så god som en an.

Nu är allting förändrat. Spanien, Grekland, Portugal, Italien och Irland måste påbörja vandringen tillbaka till ruta ett, där de 1999 en gång startade när länderna knöt sina valutor mot varandra i efterföljaren till ERM. På samma sätt som euron inledningsvis gav länderna sju goda år kommer vägen tillbaka att bli sju svåra år.

Först när den plågsamma processen, som kallas intern devalvering, är avklarad kommer PIIGS-länderna att åter kunna påbörja arbetet med att överbrygga välfärdsklyftan till norra Europa. Fast med en viktig skillnad, de kommer nu alla att vara skuldsatta upp över öronen. Spanien, som startade nästan helt utan skulder, kommer att ha en statsskuld som närmar sig 100 procent av BNP. Greklands skuld lär hamna i närheten av 150-procentsstrecket, om landet nu undviker konkurs.

När EMU-projektet en gång startade var syftet att skapa en gemensam marknad, där den ekonomiska utvecklingen i medlemsländerna småningom skulle konvergera. För att åstadkomma detta etablerade politikerna i unionen valutasamarbetet EMU. Redan vid denna tidpunkt uttryckte många ekonomer tvivel. Kommissionstjänstemannen Bernard Connolly menade exempelvis att EMU var som att "... sätta vagnen före hästen".

Elva år senare ser vi att klyftan mellan södra och norra Europa består. Faktum är att skillnaderna snarare har blivit ännu större än tidigare. I stället för att sporra till förändring och ekonomiska reformer använde många länder det skydd som EMU inledningsvis gav till att avstå från att göra reformer.

Påståendet om att EMU inte har något med krisen i Grekland att göra är därmed inte korrekt. EMU har allt att göra med Greklands kris, liksom med krisen i Spanien, Italien, Portugal och Irland. Det är naturligtvis svårt att göra en kontrafaktisk analys. Vi kan inte med säkerhet veta att det inte hade gått illa om länderna i fråga stått utanför EMU, även om mycket talar för att införandet av euron har påverkat händelseförloppet. överhettningen i bland annat Spanien föregicks nämligen av stora bytesbalansunderskott, som i sin tur orsakades av en alltför låg ränta som i sin tur orsakades av euron.

EMU-utredningen, inför omröstningen 2003, kom fram till att det är förenat med små ekonomiska fördelar för Sverige att gå med i EMU. Det är sannolikt en korrekt bedömning, även i dag. Under de senaste två åren hade det förmodligen snarare varit förenat med rätt stora nackdelar. Utredningen menade därför att ett svenskt medlemskap i stället borde avgöras av politiska argument. Hur mycket det kostar att stå utanför - rent politiskt.

Så låt oss ställa samma fråga nu? är det värt mycket för Sverige att under de närmaste sju åren få möjlighet att finansiera räddningsaktioner för Grekland, Spanien, Italien, Portugal och Irland? Det är frågan som jag i dag tycker borde vara avgörande för svenskt EMU-medlemskap.

DN SvD VA AV SDS GP Erixon

Kommentarer