Gillamarkeringarna är början till singulariteten
Det kan vara svårt att förstå varför nätjättarna ägnar så stor energi åt att samla in våra känslor om man inte sätter det i perspektiv. Ytterst handlar insamlingen faktiskt om att skapa en länk mellan människan och datorerna.
Skälet till att denna länk behövs är att datorer i grunden saknar känslor. Och även om de hade haft känslor - som glädje, rädsla, ursinne eller kärlek - hade deras algoritmer varit anpassade för att maximera datorernas nyttofunktioner. En dator skulle till exempel inte vara rädd för döden, utan kanske för att det uppstår ett strömavbrott.
Att en miljard löpande uttrycker sina känslor via olika knappar är därför till stor hjälp för ett företag som vill förstå hur datorer ska styra människor. Förstår man vad som gör individer glada, arga eller ledsna har man också förmågan att skapa dessa känslor artificiellt. Och kan man skapa känslor kan man via algoritmer välja ut information som får individer att agera på olika sätt. Känslorna är den yttersta drivkraften.
Nu tänker ni kanske på reklam, och detta är ett uppenbart användningsområde. Men reaktionerna kan användas till så mycket mer än reklam. Det går att indirekt uppskatta kvaliteten på en webbsida - något som gör att sökmotorerna kan gissa sig till vad användarna egentligen vill hitta. Vi har kommit långt från Googles ursprungliga algoritm Pagerank, där antalet länkar till en webbsida utgjorde ett kvalitetsmått. Numera är det verkliga användares reaktioner som utgör input för sökmotorerna och som gör det möjligt att dra slutsatser om vad användarna vill se
I praktiken knyter informationen oss samman. När jag besöker ett hotell och betygsätter det på Booking.com är det som om alla andra också har besökt hotellet och upplevt vilken kvalitet som erbjuds. Informationsflödet gör att vi upplever allting på en gång - det räcker med att en person har upplevt något för att alla andra ska kunna tillgodogöra sig informationen.
Facebook och nätet i allmänhet är sannolikt enbart en generalrepetition inför singulariteten. I en inte alltför avlägsen framtid kommer vi ha kameror, mikrofoner och andra sensorer som ständigt uppfattar det som vi själva uppfattar. Tillräckligt många kommer att vilja dela med sig av sina känslor för att datorerna ska få en ganska bra bild av våra målfunktioner. De kan då agera som om de vore människor.
Ytterst kan konsekvensen bli att datorerna blir tillräckligt människolika för att vi ska uppfatta dem som mänskliga och att vi därför behandlar dem som människor. Frågan om huruvida datorer kan få en själ kan därför mycket väl vara överflödig. Frågan som bör ställas är snarare om datorerna kan agera på ett sätt som gör att vi tror att de har en själ? Och om de gör det - kan vi vara helt säkra på att de inte är mänskliga på riktigt?
Kommentarer