Garantier ersätter inte ersättningssystem
Vårdgarantin har diskuterats DN-debatt i ett inledande inlägg av allergologerna Per Gyllfors och Victoria Strand, som därefter kommenteras av Alliansen i landstinget. Jag tycker dock att svaret saknar lite av en grundläggande systemanalys: Varför uppstår problem av den här arten på olika specialistområden och kan man lösa dem på ett systematiskt sätt?
Min egen uppfattning är att man framför allt inte bör reducera frågan till en diskussion om resurser till olika delar av specialistvården. Politikerna kommer nämligen aldrig att kunna fördela resurserna mellan olika specialistgrenar på ett rättvist sätt.
Därför bör man tänka längre och bygga ett system för resursfördelning som är mer generellt till sin natur. Prioriteringen inom vården måste i ökad utsträckning ske på vårdgivarnivå. Det gäller både horisontella och vertikala prioriteringar.
Lösningen är mer generella ersättningssystem som ger vårdgivarna själva förutsättningar för att välja de behandlingar som på ett rimligt sätt balanserar patientnytta mot kostnader. Vårdgarantier och styckprisersättningar är nog bra för att få saker att hända, men ytterst handlar det om att skapa ett balanserat ersättningssystem där allergologi och annan specialistvård är en integrerad del av varje enskild vårdgivares vårdutbud. Det är därför nödvändigt att integrera vårdkedjan framåt och bygga fungerande broar mellan primärvård och specialistvård.
Alliansen har påbörjat arbetet med att utveckla ersättningssystemet och införa större inslag av diagnosviktning. Det tror jag är en förutsättning för att utveckla stockholmssjukvården ytterligare och i någon mån avveckla den ständiga revirstriden mellan sjukvårdens alla specialiteter.
Lösningen är nämligen inte att alla organspecialister får mer resurser på alla andra organspecialisters bekostnad. Lösningen är att alla vårdgivare blir specialister på att ta hand om hela patienter.
Kommentarer