Den hälsosamme ekonomisten

Gammelmedierna är mer visionära än Alex Schulman

Det är lätt konstaterat att jag har något färre läsare i dag än när jag arbetade på Svenska Dagbladets ledarredaktion. Ungefär 99 800 färre om man ska vara exakt (om man utgår från att ledarsidan läses av 100 000 personer).

En av mina bloggförebilder är Dick Erixon, vars blogg besöks av ungefär 2 000 personer dagligen. Det är bara 2 procent av det antal läsare som jag hade som ledarskribent på Svenska Dagbladet. Men ändå får jag en märklig känsla av att Dick Erixon är mer inflytelserik än vad jag var som ledarskribent.
 
Samtidigt känns det inte alls meningslöst att blogga. I Almedalen träffar jag på personer som känner till mig, men inte min bloggpseudonym. Å andra sidan är det ungefär lika vanligt att träffa personer som känner till min bloggpseudonym, men inte mig. Känslan att det jag skriver på bloggen bara gör 0,2 procents avtryck av det jag tidigare skrev på ledarsidan infinner sig inte riktigt.
 
Bloggen må vara ett uselt massmedium. Vill man nå 100 000 människor direkt är TV helt överlägset både tidningar och bloggar. Men, å andra sidan. Vill man nå rätt personer är bloggen förmodligen en väl så effektiv kanal.
 
Själv tror jag att gammelmedierna har förstått något som Alex Schulman faktiskt verkar ha missat. Och skälet till att han missar poängen med bloggandet är att han sysslat så lite med partipolitik och politiskt arbete.
 
Bloggandet är inget som man tjänar pengar på (i alla fall gäller det de allra flesta bloggare), utan mer en kanal för spridning av information och etablering av sociala nätverk. Och har man inget mål med informationsspridningen och nätverksbyggandet kan jag hålla med om att verksamheten riskerar att framstå som meningslös.
 
Tänkte passa på att avslöja en hemlighet. Mattias Lundbäck och Den hälsosamme ekonomisten är i själva verket en och samma person. De texter som jag skriver på bloggen och de texter som jag tidigare skrev i Svenska Dagbladet har ungefär samma innehåll. Det är mina egna åsikter - inte någon annans.
 
Och varför skulle någon egentligen fästa större vikt vid mina åsikter bara därför att jag arbetar på Svenska Dagbladet? Snarare är väl mina privata åsikter något mer intressanta i dag, med tanke på att jag arbetar på socialdepartementet.
 
Jag är heller inte den enda politiskt verksamma tjänsteman som bloggar. På statsrådsberedningen finns Anders W Jonsson, som är samordnare för Centerpartiet. Riksdagspolitikerna Fredrik Federley och Gunnar Axén har gjort bloggandet till en livsstil. Näringsdepartementet driver bloggen Departementet. Socialdemokraternas Veronica Palm bloggar nästan dagligen om socialförsäkringsfrågor. Och glöm inte utrikesminister Carl Bildt.
 
Alla är vi upptagna personer, vissa mer än andra. Har vi alla gjort en grav missbedömning då vi tror att bloggandet kommer att ge oss något positivt och att den avsatta tiden kommer att ge någon form av avkastning?
 
Själv tror jag inte det. Många aktiva bloggare känner nog redan att deras arbete ger något tillbaka. Man behöver inte bedriva en personvalskampanj för att ha nytta av ett stort kontaktnät. Och hundra läsare om dagen räcker för en sjukvårdsbloggare om det råkar vara Dagens Medicins lista över de 100 mest inflytelserika i svensk sjukvård (scrolla ner lite så hittar ni faktiskt mig också).
 

Kommentarer