Fungerar sjukförsäkringen bättre?
Björn Johnsson ifrågasätter på sin blogg mitt påstående om att sjukskrivningsprocessen fungerar bättre och att det råder stor enighet om detta i professionen. Kan naturligtvis bara tala om mina egna erfarenheter och vill betona att de forskare som jag har kontakt med i huvudsak återfinns inom den medicinska professionen. Kan alltså inte gå i god för uppfattningarna på den statsvetenskapliga institutionen i Lund.
Har heller inte för vana att referera till samtal med enskilda forskare. Men det räcker egentligen att hänvisa till hårda fakta om vad som har hänt sedan rehabiliteringskedjan infördes för att se att sjukskrivningsprocessen fungerar betydligt bättre i dag. I Riksrevisionens rapport, som nyligen publicerades, konstateras följande:
I granskningen har följande framkommit som talar för att sjukskrivningsprocessen har blivit mer aktiv efter införandet av rehabiliteringskedjan, ettårsgränsen och de ändrade reglerna i sjukersättningen:
• Enligt en samstämmig bild som framkommit i de intervjuer som genomförts i granskningen har sjukskrivningsprocessen blivit mer aktiv jämfört med den tidigare steg-för-steg-modellen. Det gäller i första hand aktiviteter som genomförs av Försäkringskassan, men majoriteten av de intervjuade handläggarna bedömer att även andra aktörer har blivit mer aktiva.
• Andelen sjukfall där Försäkringskassan bedömer arbetsförmågan och rätten till sjukpenning i tid har ökat jämfört med situationen när rehabiliteringskedjan infördes. Myndigheten klarar dock inte för samtliga ärenden de tidsgränser som finns i rehabiliteringskedjan. Det är inte möjligt att ta fram jämförbar statistik över handläggningstider i den tidigare stegmodellen respektive situationen i dag. Som en jämförelse kan dock nämnas att Riksrevisionen i en tidigare granskning av stegmodellen fann att det för anställda och egenföretagare som varit sjukskrivna i minst 90 dagar tog i genomsnitt 1,5 år innan bedömning av arbetsförmåga gjordes mot hela arbetsmarknaden. För arbetslösa var motsvarande tid sex månader. Tidsperioderna avser de sjukfall där bedömningen överhuvudtaget gjordes.
• Plan för återgång i arbete upprättas allt oftare. För sjukfall som i december 2009 hade pågått i minst 90 dagar hade en plan för återgång i arbete upprättats i 71 procent av fallen, att jämföra med 21 procent motsvarande månad 2007.
• Avstämningsmöte hålls och plan för återgång i arbete upprättas allt tidigare i sjukskrivningsprocessen. Avstämningsmöte hölls i genomsnitt dag 169 i sjukfallet 2009, att jämföra med dag 267 under 2006, medan plan för återgång i arbete upprättades i genomsnitt dag 71 under 2009 och dag 211 under 2006.
• Arbetsgivarna är i dag mer medvetna om regelverket och hälften av handläggarna menar att arbetsgivarna har blivit snabbare på att vidta åtgärder. Resultatet bekräftas i en undersökning där en dryg tredjedel av arbetsgivarna uppger att de har blivit mer aktiva i rehabiliteringen av sjukskrivna.
Därutöver har det i granskningen framkommit indikationer på att individerna många gånger är drivande i sjukfallet som en följd av tidsgränserna i regelverket. Det kan till exempel handla om att individen ser till att det fortlöpande sker aktiviteter i ärendet och söker vård i annat landsting om väntetiden i det egna landstinget är lång.Vad som talar mot en aktivare sjukskrivningsprocess är att andelen ärenden där avstämningsmöte har hållits har minskat.
I december 2007 hade avstämningsmöten hållits i 16 procent av ärendena, medan andelen minskat till 7 procent i december 2009. För att rehabiliteringskedjan och sjukskrivningsprocessen ska fungera väl är hälso- och sjukvårdens bidrag viktigt. Riksrevisionen har noterat att väntetider i vården kan påverka Försäkringskassans möjlighet att uppfylla rehabiliteringskedjans tidsgränser. Regeringen har genomfört särskilda satsningar inom hälso- och sjukvården, till exempel rehabiliteringsgarantin och kömiljarden, i syfte att minska väntetiderna. Det finns skäl för regeringen att noga följa utvecklingen och vid behov vidta ytterligare åtgärder för att minska väntetiderna i vården.
Håll ögonen öppna, det kommer fler utvärderingar av satsningarna på en mer aktiv sjukskrivningsprocess. Bland annat ska rehabiliteringsgarantin granskas av både Socialstyrelsen och Karolinska Institutet.
Sedan finns det förstås en annan typ av resultat, nämligen effekten på sjukfrånvaron i sig. Björn Johnsson driver ju tesen att utebliven rehabilitering och åtgärder på arbetsplatserna var den drivande faktorn bakom ökningen av frånvaron. Och eftersom sjukfrånvaron i dag är den lägsta sedan åtminstone 1970 bör man utifrån den förklaringsmodellen kunna dra slutsatsen att rehabiliteringen fungerar bättre än någonsin och att arbetsgivarna tar sitt ansvar på helt annat sätt än tidigare.
Själv tror jag inte riktigt att det är så enkelt. Den medicinska rehabiliteringen har visserligen blivit betydligt bättre (mycket tack vare rehabiliteringsgarantin) och arbetsgivarna är nog mer aktiva i dag. Dock tror jag inte att detta ensamt kan förklara den låga sjukfrånvaron.
Det handlar till minst lika stor del om attityder inom sjukvården och hos enskilda. En meriterad forskare som jag nyligen diskuterade saken med (och Björn, du får tro mig på mitt ord, jag tänker inte avslöja forskarens namn) konstaterade att han själv mot slutet av 1990-talet - precis som alla andra - förlängde sjukskrivningarna planlöst. Ofta på patienternas eget initiativ.
Någon tanke på att detta skulle kunna vara fel fanns vid denna tidpunkt inte. Andra läkare som jag diskuterat saken med konstaterar att bristen på ifrågasättande gav upphov till sjukskrivningsskador. Det finns även studier som visar att barn till långtidssjukskrivna påverkas negativt, så det handlar inte bara om individen själv. Det är långt ifrån biverkningsfritt att slentrianmässigt bara förlänga en sjukskrivning. Trots detta reflekterade få vid denna tidpunkt över sitt eget agerande.
Om inte ens eliten inom den medicinska professionen tar mod till sig och ifrågasätter långa planlösa sjukskrivningar och om läkarna inte får något stöd från Försäkringskassan och landstinget så är det väl inte så konstigt att det går åt fanders med ohälsan. Detta är en betydligt enklare förklaring än att sjukfrånvaron skulle förklaras enbart av dålig arbetsmiljö och brist på rehabilitering, men det är en förklaring som jag tror ligger betydligt närmare sanningen.
Kommentarer