Fungerar paternalismen?
Är det så enkelt att socialister tror på paternalism och borgerliga på frihet? Nej, riktigt så enkelt är det inte. Även i det borgerliga lägret finns ett motstånd mot kravlösa bidrag och en förkärlek för krav på motprestation.
Att erbjuda ett konstruerat arbete i stället för ett kravlöst bidrag är emellertid inte självklart en liberal politik. Om vi tror på människor borde vi tro att de själva kan använda sin tid för att förbättra sin situation och för att förbättra sina möjligheter på arbetsmarknaden. Att låsa in en arbetslös i FAS 3 eller i en extratjänst innebär att tid som kunde ha använts för att utveckla humankapitalet i värsta fall slösas bort på konstruerade jobb.
Extratjänsterna subventioneras till hundra procent av staten. Dessutom får kommunerna ett handledarstöd. Åsså slipper de betala ut socialbidrag. Fast den som satt sig in i hur det kommunala utjämningssystemet fungerar inser förvisso att socialbidraget inte kostar så mycket för kommunerna som de tror. Dock ser det bättre ut och socialbidraget skapar dessutom fattigdomsfällor.
Emellertid blir även extratjänsterna en fälla. Somliga kommuner har varit så ivriga att vara regeringen till lags att de tillsatt extratjänsterna utan att ha några arbetsuppgifter.
Man kan argumentera för att extratjänsterna förhindrar att de arbetslösa slår dank. Men tror man att de skulle göra det förutan aktiva åtgärder?
Det skulle vara intressant att studera vad människor i allmänhet gör när de får arbetsfri inkomst. Gör de något bra för pengarna, eller inte? Finlands basinkomstförsök är ett försök att undersöka detta. Emellertid tror jag hela experimentet faller på Hawthorneeffekten - det kommer aldrig gå att veta om de arbetslösas agerande beror på inkomsttillskottet eller på att de uppmärksammas i ett stort experiment. Jag tror den senare effekten är större.
Men hur skulle man då kunna gå tillväga för att studera hur arbetsfri inkomst används? Jag tror det skulle vara enklare att titta på hur människor som vinner pengar på lotterier beter sig. Det ger en indikation på om det är bra eller dåligt för samhällsekonomin att dela ut pengar. Arbetar de mer eller mindre och hur utvecklas deras liv på sikt?
Intressant nog har bland annat Robert Östling och Erik Lindqvist nyligen (2015) publicerat en sådan studie i NBER:s uppsatsserie. Siffrorna antyder att inkomsteffekten uppgår till tio procent av vinsten. Det innebär att en arbetsfri inkomst på 10 000 kronor i månaden leder till att en person minskar sina arbetsinkomster med 1 000 kronor före skatt. Vad de gör i övrigt framgår dock inte av just denna studie.
Detta måste förstås ställas mot att en höjning av den arbetsfria inkomsten kan bidra till att reducera marginaleffekterna i bland annat det ekonomiska biståndet - där marginaleffekten kan uppgå till nära hundra procent. Kan det förmodat ökade arbetsutbud som de minskade marginaleffekterna ger motivera att man man via inkomsteffekten får ett minskat arbetsutbud för alla?
Min personliga uppfattning är att barnbidraget är det närmaste klumpsummeinkomst som man bör hamna. Man kan införa basinkomst, men denna bör i så fall avräknas mot arbetsinkomster - som en negativ inkomstskatt. Andelen personer som är bidragsförsörjda är i dag 13-14 procent och det är där man kan minska marginaleffekterna. Om systemet ska vara någorlunda balanserat arbetsutbudsmässigt måste basinkomsten vara avräknad långt under den nivå där de flesta heltidsinkomster finns.
Med barnbidraget finns ytterligare en avvägning. Familjestöden påverkar även nativiteten och föräldrapenningen har en starkt negativ effekt på arbetsutbudet. Att flytta pengar från föräldrapenningen till barnbidraget lär därför ha en positiv effekt på arbetsutbudet. Både föräldrapenning och barnbidrag har nämligen inkomsteffekter, men föräldrapenningen har större substitutionseffekt då man inte kan arbeta och ha föräldrapenning samtidigt.
Kommentarer