Den hälsosamme ekonomisten

Frivillighet eller brutal lockdown?

Så här elva månader efter utbrottet i Wuhan kan det vara läge att ställa sig frågan - fungerar en brutal lockdown eller frivilliga åtgärder bäst? Som liberal människa vill jag gärna tro att frivilligheten fungerar bäst. Men tyvärr verkar det som om många länder inte får kontroll över utvecklingen med annat än ganska inskränkande tvångsåtgärder.

Det här är förstås sorgligt för oss som tror på mänskligheten och på de lokala initiativens kraft. Men empiri är empiri. Det verkar inte som om det med frivillighet alltid går att få till den kritiska massa av förändrad mobilitet som krävs för att ta ner R under 1,0.

Här i Sverige och resten av Norden har det fungerat hyfsat. Men vi har en befolkningstäthet på 21 invånare per kvadratkilometer. Norge och Finland har ännu lägre befolkningstäthet.

Helt annorlunda är det i södra Europa, till exempel i Italien. Där får man svårligen stopp på viruset med mindre än att tiden som tillbringas utanför bostaden minimeras. Tittar vi på statistik från Google ser vi att italienarna ökade hemmatiden med mer än 30 procent under den första vågen. Under den andra vågen har man så här långt kommit upp i en ökning på fyra procent.

Det räcker antagligen inte, då man nu även kämpar mot vädret - som blir allt mer gynnsamt för viruset. 

Sedan har vi frågan om det är värt besväret att idka social distansering? Om det ändå är en fruktlös övning - därför att befolkningstätheten är för stor - kanske det är bättre att låta viruset härja fritt. Maximalt skulle 60 procent av befolkningen i Italien kunna bli smittad, vilket vid en mortalitet (IFR) på en procent ger 600 000 döda. Av dessa kommer kanske 60 000 att vara yngre än 70 år. Det kan också finnas mellanliggande strategier som mer handlar om att platta ut kurvan.

För de flesta länder ter sig den snabba nedstängningen som en relativt smärtfri metod, även om man måste göra den två gånger - en gång på våren och en på hösten. Att öka tiden i bostaden med 30 procent två treveckorsperioder kan vara billigare än att öka hemmatiden med 10 procent i fyra månader. Det är lättare för restauranger och hotell att överbrygga tre veckor än flera månader. De flesta företag klarar ett produktionsstopp på tre veckor, men har betydligt svårare att hantera längre störningar.

Rent teoretiskt är det ju faktiskt möjligt att mer eller mindre utrota viruset i ett land om alla håller sig inne i tre veckor. Genomsnittstiden från att en person blir smittad av Covid-19 tills personen smittar vidare är 4,8 dagar. Tjugo dagar med ett R på 0,5 innebär att antalet fall minskar med 94 procent - det är enkel matematik. Med ett R på 0,9 tar det 125 dagar att uppnå samma minskning, vilket också förklarar att Sverige fick en så långdragen epidemi. Vi sänkte helt enkelt inte R lika mycket som många andra länder.

Problemet med att tillämpa en tuff strategi är att vi inte kan vara säkra på att vi kan ta ner R under 1,0. Vet vi inte det skulle en kraftig nedstängning kunna leda till jojobantning - att vi tvingas öppna upp efter ett tag och då får en ny våg. Under en kort period i våras hade vi ett R-tal på 2,0. Att man i en sådan situation betraktar det som mission impossible att ta ner R under 1,0 kan tyckas begripligt. Målet hade därför kunnat vara att sänka R till exempelvis 1,4 för att platta ut kurvan.

Frågan är bara hur mycket plattare den blir? Med ett R på 1,4 fördubblas antalet fall på tio dagar, med ett R på 2,0 sker fördubblingen på fem dagar. Skillnaden mellan att få toppen den 10 april och att få den den 10 maj är inte nödvändigtvis avgörande, eftersom kurvan i vilket fall som helst inte blir särskilt flack. Det avgörande är att få ner R under 1,0, för det är då det händer något med kurvans form. Visst kan man få en flack kurva om man tar ner R från 2,0 till 1,1 - men då har man redan eliminerat 45 procent av virusöverföringarna. Klarar man av att eliminera 50 procent har man helt stoppat ökningen och det är antagligen värt att ta det steget.

Enbart för att ta ner R till 1,4 måste man faktiskt eliminera 30 procent av överföringarna. Det känns därför som om hela konceptet med att platta ut kurvan skulle behöva en mer solid matematisk bas att stå på. Mycket talar för problemet med optimal virusbekämpning har hörnlösningar. Antingen kör man järnet eller också struntar man i att göra något alls. Och när folk börjar dö av virusinfektioner till höger och vänster kommer de flesta att fatta problemet i vilket fall som helst.

Kan man få ner det totala antalet smittade med hjälp av en långvarig social distansering? Jämvikten för antalet smittade är när flockimmunitet uppnås 1-1/R vilket med R=1,4 blir 28 procent smittade och med R=2,0 50 procent. Så jo, en viss skillnad blir det. Man får kanske 16 800 döda i stället för 30 000. Men för att uppnå detta krävs att man bibehåller den sociala distanseringen - om R glider upp till normalnivån igen kommer nya smittkedjor att uppstå. Dessutom är skillnaden i praktiken antagligen inte så stor, eftersom befolkningen reagerar på risken att bli smittad oavsett myndigheternas beslut.

Kontentan blir att den mjuka strategin antagligen inte är så effektiv som vi förespeglats. Eftersom en väldigt tuff bekämpning får snabbare effekt kan den vara billigare än om man drar ut på processen genom att "... platta ut kurvan". Jag tycker erfarenheterna i EU talar för detta - länder som valt en tuff strategi har i alla fall fått andrum under sommaren.

För att undvika en andra våg måste alla länder som gått igenom den första vågen hålla R under 1,0 på permanent basis. Det har inte gått så bra under hösten - i Sverige har R sedan mitten på augusti legat kring 1,2. Men det finns länder som är värre ute - som Tjeckien. Och här kommer vi in på ytterligare en aspekt - om det finns en optimal nivå på antalet smittade/döda under våren som innebär att marginalkostnaden för att hålla R under 1,0 motsvarar nyttan?

Så kan det vara i vissa länder. Om ett land har väldigt dåliga förutsättningar för att bromsa viruset skulle det kunna vara optimalt att bromsa lite lagom för att under hösten ha möjlighet att lägga den sociala distanseringen på en något mindre restriktiv nivå. Om 20 procent av befolkningen smittas och blir immuna kan R reduceras från 2,0 till 1,6. Priset för det torde med en IFR på 0,6 i Sverige bli 12 000 döda.

Om R ursprungligen är 6,0 skulle R kunna reduceras till 5,2 med motsvarande andel smittade. Får man upp antalet smittade till 40 procent hamnar R strax över tre. I väldigt tätbefolkade områden - som Madrid och New York City - tror jag att en sänkning av R under 1,0 är ett orealistiskt alternativ. Där kan valet stå mellan att ta smällen snabbt eller via ett mer utdraget förlopp. Rent teoretiskt skulle det kunna finnas ett val mellan att göra något och att inte göra något alls. Problemet är bara att en virusepidemi som sprids så snabbt med nödvändighet får negativa konsekvenser för ekonomin oavsett vad man gör - om inte annat för att en betydande del av befolkningen blir sjuka.

Sannolikt är det enklare att ta R från 6,0 till 3,0 än att minska från 2,0 till 1,0. När R når extrema värden torde det bero på superspridning i miljöer där många människor umgås samtidigt och man kan genom att eliminera dessa minska R betydligt. Att man helt skulle kunna undvika epidemin i NYC och i Madrid ter sig samtidigt orealistiskt. 

Lösningen på virusbekämpningsproblemet blir därmed att minimera antalet dödsfall och effekterna på ekonomin med bivillkoret att R hålls under 1,0 tills det dyker upp ett vaccin eller att vädret blir mindre gynnsamt för viruset. Det innebär att den strategi som fungerar för Sverige inte nödvändigtvis är bra för Italien. Min gissning är att det - lite kontraintuitivt - i vissa fall är bäst att inte göra något alls i början, för att därefter satsa på att snabbt ta ner R när man bedömer att den uppkomna flockimmuniteten gör det möjligt att hålla R under 1,0 på längre sikt. Skälet är att om antalet fall stiger snabbt inledningsvis blir befolkningen mer motiverad att vidta försiktighetsåtgärder, vilket gör att virusbekämpningen blir mindre utdragen

Det ser vi också i praktiken. Det är oerhört svårt att få italienarna att ännu en gång idka tillräcklig social distansering. Klarar man inte att motivera befolkningen till tillräckliga åtgärder denna andra gång kommer det samlade antalet döda att bli fler än om man hade haft en något större puckel i våras. För Sveriges del hade det å andra sidan antagligen varit bättre att genomföra en snabbare virusbekämpning i våras och att följa upp med åtgärder nu i höst som bibehåller R under 1,0. 

Bör kanske tillägga att alla dessa resonemang förutsätter att vi visste det vi vet i dag redan i våras. Agerar man under osäkerhet handlar det också om att minimera risken för dåliga utfall. Att medvetet dröja med att agera är då kanske inte ett alternativ, eftersom värstautfallet av att misslyckas med att hantera den första puckeln är värre än om vi tar i lite för mycket och stoppar epidemin "för tidigt".

Men får vi en likadan epidemi en gång till kan den bästa lösningen för länder med låg befolkningstäthet faktiskt vara att ta i så hårt det bara går - medan länder med större befolkningstäthet kan vinna på att ta det lite lugnare. I praktiken blev det nu tvärtom - och det av rätt begripliga skäl.

Kommentarer