Friskpeng följer patienten
Hallandsmodellen är vårdvalets arketyp. I stället för att, som i vanliga vårdvalmodeller, kombinera prestationsersättning med fast ersättning bygger Hallandsmodellen på att vårdgivarna ska hålla sina patienter friska. Ersättningen per år och patient är konstant och varierar bara med patientens ålder.
Man skulle kunna tro att ett sådant ersättningssystem leder till dålig tillgänglighet och till att vårdcentralerna hänvisar patienterna vidare till specialistsjukvården eller andra primärvårdsmottagningar.
Men det här problemet har Halland valt att lösa på ett helt nytt sätt. Om en patient som är ansluten till vårdgivare A söker sig till vårdgivare B, exempelvis därför att tillgängligheten hos vårdgivare A är dålig, måste vårdgivare A betala en kompensation till vårdgivare B. Primärvården står även för en del av kostnaderna för specialistvården genom att vårdcentraler som har färre än 80 procent av patientbesöken i primärvården får ett avdrag på sin ersättning.
I ett traditionellt prestationsbaserat system krävs att vårdgivarna utför olika prestationer för att maximera sin ersättning. Utför man inte dessa prestationer kan ersättningen aldrig bli maximal. Några sådana krav finns inte i Hallandsmodellen. I princip kan en vårdgivare få maximal ersättning, utan att utföra någon sjukvård alls. Förutsättningen är dock att att man lyckas hålla alla sina patienter friska.
Den kritik som riktas mot Hallandsmodellen är att ersättningen till vårdcentralerna borde viktas för att kompensera vårdcentraler som har många multisjuka patienter. Jag tror att detta är en bra tanke, men det verkar som om Hallandsmodellen faktiskt fungerar rätt bra i alla fall. Åtminstone ligger Halland i topp i de flesta sjukvårdspolitiska jämförelser. Och i Halland är både oppositionen och Alliansen ense om valfrihet, etableringsfrihet och rättvisa villkor för alla vårdproducenter.
Kommentarer