Från 2002 till 2014
Den första april 2003 började jag min anställning på Moderaternas riksdagskansli. Hade strax dessförinnan haft en anställningsintervju med Anders Borg i Gallerian över en tallrik sushi. Förutsättningarna för arbetet var att tillsammans med Borg, Bo Lundgren, Ulrica Schenström och Sven-Otto Littorin med flera förändra partiets politik. Den skulle bli genomtänkt, målinriktad och trovärdig.
Och så blev det också. Programmet som Allians för Sverige gick till val på 2006 var verkligen genomtänkt. Visst fanns det en del fluffiga löften, men till skillnad från tidigare rådde inget tvivel om att utgifter och inkomster skulle gå ihop. Talet om dynamiska effekter var borta. Fokus låg på verkliga problem och förslagen som lades fram var evidensbaserade lösningar på dessa verkliga problem.
Näringslivet gjorde inte vågen, men förstod att borgerligheten måste byta väg för att ha en chans. Medierna älskade Alliansen, mest för att den blev en antites till trettio år med borgerlig splittring och till skillnad från tidigare borgerliga företrädare förstod hur man presenterade en nyhet. Journalisterna åt ur handen på Fredrik Reinfeldt och de andra alliansledarna.
Sedan uppenbarade sig verkligheten. En tuff reform av arbetsmarknadspolitiken, en impopulär sjukförsäkringsreform och en världsomspännande finanskris. Något hände i Alliansen. Modet försvann och regeringen gick 2010 till val på att göra så lite som den bara kunde.
Trots en uppslitande debatt om sjukförsäkringen i valets slutskede lyckades regeringen dock bli omvald. Men Sverigedemokraterna blev vågmästare och regerandet blev med ens mycket jobbigare. Viktiga reformförslag sköts i sank och regeringen letade febrilt efter en ny strategi.
Per Schlingmans projekt att hitta en ny svensk folkhemsideologi lades dock av oklara skäl på hyllan. Framtidskommissionen presenterade sitt projekt och sedan hände inte så mycket mer. Mer kortsiktiga mål fick därför vägleda partiets politik. "Om vi bara rör oss lite åt vänster kommer vi att kunna vinna väljare från Socialdemokraterna". En naiv och ogenomtänkt strategi ersatte den tidigare framgångsstrategin om att adressera verkliga problem och att ta fram verkningsfulla lösningar.
Moderaterna började bejaka statligt ägande - bara för att det antogs överraska väljarna och attrahera nya väljargrupper. Ingen tanke på att detta över tid skulle erodera förtroendet bland partiets kärntrupper och leda till att andra frågor än de som M vill diskutera hamnade i fokus.
Sedan gick det snabbt utför. Partiet sökte snabba kickar av politiska utspel. Analyser ersattes av fokusgrupper. Pisastudien pekade på mer djupgående orsaker till kunskapsraset än lärartäthet och betyg. Regeringen svarade med att omedelbart föreslå ökad lärartäthet och tidigare betyg. Den ansvarsfulla politiken ersattes av löften om miljardsatsningar på försvaret - satsningar som visat sig lika ofinansierade alternativt innehållslösa som 2002 års skattesänkningslöften.
Åsså var partiet, utan att riktigt inse det, tillbaka på ruta ett igen. De nya moderaternas satsningar på försvaret är precis lika ofinansierade som de gamla moderaternas löften om att sänka skatten. Och lika lite som de gamla moderaterna inser de nya moderaterna vari felet består. Varför tycker väljarna inte längre om oss?
Men jag vet. Ta Anders Borgs eftervalsanalys från 2002 - den som gjorde att han fick jobbet som kanslichef - och ersätt genomgående orden "ofinansierade skattesänkningar" med "ofinansierade försvarsinvesteringar". Och voila! Partiet har en färdig analys för att förklara 2014 års valförlust.
Kommentarer