Framtiden kompromissar inte
Regeringen har satt ihop en kommission som ska staka ut vår gemensamma framtid. Tycker i likhet med Bo Ekman att detta är en väl ambitiös beskrivning av ett arbete som rimligen bara kan handla om att kompromissa fram en politisk inriktning för Allianseninför 2014 års val.
Processen i regeringskansliet är närmast motsatsen till det man behöver i en framtidskommission. I regeringskansliet tar man 100 fräscha idéer, låter alla tänkbara instanser lägga in sitt veto och får i bästa fall ut en ganska menlös kompromiss som är allt annat än visionär.
Det är bara när processen på något sätt kortsluts som det över huvud taget kan komma fram något ur regeringskansliet. Och kanske är detta tanken med att låta de fyra partiledarna leda var sin grupp? Inre kabinettet i regeringskansliet är högsta beslutande organ och att koppla processen direkt dit är ett sätt att göra en bypassoperation på byråkratin (och delvis även på Finansdepartementet, som annars stoppar det mesta).
Men frågan är om det blir kreativt och framtidsinriktat? En fråga som jag tycker skulle vara intressant att lyfta är vilken nytta Sverige i dag har av EU, och vilken nytta EU har av Sverige? Kan man på ett förutsättningslöst sätt ställa den frågan i partiledarkretsen och räkna med att få ett ärligt svar?
Skulle partiledarna kunna väga för- och nackdelar med EU och komma fram till att Sverige nog borde lämna gemenskapen? Jag menar, det var ju ganska länge sedan som EU var ett institutionellt ramverk som skapade stadga åt den svenska politiska processen. Nu är det mer särintressenas julafton, krishantering och allmänt kaos.
Men jag skulle inte tro att "framtidskommissionen" föreslår att Sverige ska lämna EU. De fyra partiernas positioner när det gäller EU och andra frågor står på politiska sediment som har byggts upp under årtionden. Delvis gäller detta även "nya" förslag, som att avreglera apoteksmarknaden eller att införa vårdval. Apoteksavregleringen kan ses som en återställare av apotekssocialiseringen på 70-talet. Och vårdvalet kan ses som en återställare av sjukronorsreformen på 60-talet, då provinsialläkarna anställdes av landstingen.
Framtiderna och visionerna skapas inte i regeringskansliet. Jag tror det är svårt att vara speciellt visionär i någon organisation som styrs eller finansieras av staten eller statliga medel. Om det hade varit möjligt skulle väl de mest visionära idéerna redan ha producerats av det statliga Institutet för framtidsstudier - det hörs ju på namnet.
Kommentarer