Frågan som kräver ett tydligt svar
I sociala medier ställer många sig frågan om huruvida C och L stödjer en borgerlig eller socialdemokratisk regering. Det är en fråga som jag inte tror att vare sig Annie Lööf eller Jan Björklund kan svara entydigt på. Skulle tro att de stödjer en borgerlig regering som kan få igenom sin politik utan att förhandla eller kanske ens samtala med Sverigedemokraterna. Men om de föredrar en S-regering framför en borgerlig regering som förhandlar med SD vet vi inte.
Det ingen vill erkänna - oavsett sida - är att begreppen borgerlig eller socialistisk blivit ointressanta. Ingen pratar skatter eller välfärd längre - allting cirklar kring SD och synen på migrationen.
Då är det kanske inte så konstigt att partierna inte längre faller in i den gamla uppdelningen av borgerliga och socialister. Om nu SD är den viktigaste politiska frågan går blockgränsen helt enkelt inte längre mellan borgerliga och socialistiska. Då går den mellan partier som samtalar med SD och partier som inte gör det.
Centern, Miljöpartiet, Liberalerna och Vänsterpartiet är ett block som i grunden vill ha en liberal flyktingspolitik. Socialdemokraterna kan tänka sig att inta olika positioner, beroende på vad som ger partiet makt, men är just nu emot allt samarbete med SD. Kristdemokraterna och Moderaterna är i sin tur öppna för att samtala med SD. Sverigedemokraterna får anses utgöra ett eget block, vilket är logiskt då partiernas förhållningssätt till SD avgör vilket block partierna tillhör.
Även om SD-dimensionen blivit den viktigaste i svensk politik lever de gamla ideologiska motsättningarna om statens storlek kvar. Genom att placera sig långt till vänster har V i praktiken mält sig ur gemenskapen.
Att regera i det nya politiska landskapet handlar om att hitta en balans i båda dimensionerna. En regering med S+L+KD skulle kunna balansera i migrationsfrågan. SD kan då spelas ut mot V, MP och C. Även om V, MP och C skulle enas om ett gemensamt budgetförslag är jag övertygad om att SD aldrig skulle rösta på detta.
På samma sätt kan S+L+MP balansera i den ekonomiska dimensionen. C och M kommer nämligen aldrig att rösta på samma budgetförslag som V.
Det finns en lång rad koalitioner som kan regera i minoritet genom att oppositionen är splittrad. Det dessa koalitioner har gemensamt är dock att de innehåller Socialdemokraterna. S är ett mittenparti som måste ingå i varje koalition som vill regera i minoritet. Om S inte ingår är koalitionen nämligen inte stabil. Befinner sig tyngdpunkten i en koalition vid ytterkanten av det tvådimensionella rum som definieras av
1) synen på ekonomin,
2) synen på SD,
går det nämligen att hitta majoriteter som röstar ner koalitionen. Om en ytterkantskoalition ska regera måste den därför uppnå 175 röster, annars går det inte.
S+MP+V är alltså inte en stabil kombination, då den hamnar på den yttersta vänsterkanten av den ekonomiska dimensionen. M+KD+L+C är inte en stabil koalition, då den hamnar på den yttersta högerkanten av den ekonomiska dimensionen. SD+KD+M faller på att den hamnar på den SD-vänliga kanten och kan utmanas av samtliga övriga partier i migrationsfrågan. L+C+MP+V hamnar i sin tur på den migrationsvänliga kanten och kan utmanas av de migrationskritiska partierna.
SD, C, V är partierna som tar en cornerposition i det politiska rummet. KD, M och L är partier som varken tar en cornerposition eller förhåller sig helt flexibla. S är det enda parti som flyter med och intar den position som för tillfället ter sig som den optimala. Min tes är att partier som varken flyter med eller maximerar sin position i den ena eller andra dimensionen kommer att komma ut som förlorare i det politiska spel som nu inletts.
Svaret från M, om man vill överleva, blir i detta politiska landskap att både röra sig i SD-vänlig riktning och att bli mer marknadsliberala. Detta är givetvis att ge upp ambitionen om att vara ett statsbärande parti, men den platsen verkar för närvarande upptagen av S. I en sådan ytterkantsposition kan man börja knapra väljare från SD och tvinga Sverigedemokraterna till att bli ett vänsterparti i ekonomiska frågor. Ironiskt nog verkar ingen i dag vilja ha kombinationen socialist och invandringsmotståndare, vilket torde vara en av de mest lukrativa i det nya politiska landskapet.
Miljöpartiet och Liberalerna befinner sig båda i ohållbara positioner. Miljöpartiet därför att miljödimensionen försvunnit och Liberalerna därför att man kläms mellan S och C. Får jag ge partiet ett råd är det att gå samman med C innan det är för sent. Den andra möjligheten är att bli stödparti till S i en mittenregering. Samma råd får KD - på sikt kommer partiet annars bli ett M-light, vilket inte är långsiktigt hållbart.
Om partierna spelar sina kort väl kan vi alltså med tiden ha ett invandringskritiskt vänsteralternativ (SD), ett invandringskritiskt högeralternativ (M), ett invandringspositivt högeralternativ (C), ett invandringspositivt vänsteralternativ (V). Liberalerna och Kristdemokraterna har antingen hittat en partner eller ramlat ur riksdagen och i mitten har vi Socialdemokraterna som aldrig mer behöver riskera att ställas utanför en svensk regering.
Kommentarer