Förlita er inte till Keynes - be till Gud i stället
Nobelpristagaren Paul Krugman lanserar ett generalangrepp på budgetpolitiken i Europa. Den är, menar han, alltför inriktad på att balansera utgifter mot inkomster.
Till att börja med får vi konstatera att Krugman inte tillhör mittfältet av ekonomer, utan utgör en ganska extrem variant av de så kallade neokeynesianerna. Men i ett avseende har han definitivt rätt: Europeiska centralbanken har inte bedrivit en penningpolitik som passar alla länder i unionen.
Att exempelvis Grekland skulle kunna stimulera sig ur krisen via finanspolitisk expansion är dock inte helt realistiskt. Ett försök att göra det skulle medföra såpass mycket högre räntor att den finanspolitiska expansionen i praktiken skulle bli en åtstramning. En drastisk nedskärning kan däremot - genom att skapa positiva förväntningar - ge en viss expansiv effekt.
Och i någon mening är det väl detta som vi har sett i Grekland. Orsaken till att någon i dag över huvud taget köper grekiska statsobligationer är ju att risken för statsbankrutt minskat och att landet underkastar sig Internationella valutafondens villkor.
Sedan har vi frågan om huruvida en samordnad finanspolitisk expansion vore lämplig i EU. Svaret på den frågan är kanske. Men en motfråga är i så fall varför Europa skulle välja en koordinerad finanspolitisk expansion i ett läge då penningpolitikens möjligheter ännu inte är uttömda?
Såväl Storbritannien, Sverige som USA bedriver en betydligt mer expansiv penningpolitik än ECB och det verkar därför onödigt att ta risken med en koordinerad finanspolitisk expansion om man är osäker på om den fungerar (alla ekonomer håller ju inte med Krugman). Detta i ett läge där man ännu inte har uttömt penningpolitikens möjligheter att stimulera ekonomierna.
Och om ECB nu väljer att bedriva en restriktiv penningpolitik är detta inget som går att upphäva medelst en expansiv finanspolitik i unionens medlemsländer. En mer expansiv finanspolitik riskerar ju i så fall bara att trigga ECB till att strama åt penningpolitiken ytterligare.
Nej, i grunden handlar det om att det skulle behövas lite olika penningpolitik i olika delar av valutaunionen. Hade Grekland haft ett eget inflationsmål skulle landet ha sluppit genomgå en intern devalvering för att korrigera obalanserna i ekonomin. Och Spanien hade kunnat låta fastighetsbubblan pysa ut lite långsammare än vad som nu blir fallet.
Penningpolitiken som sådan är nog ganska väl anpassad till Tyskland, Frankrike, Holland och österrike. Den är mindre väl anpassad till Italien. Och den är rent av felaktig i förhållande till Grekland, Irland och Spanien.
Om Europa skulle drabbas av en fördjupad nedgång - och jag betonar att det är ett stort om - vet vi att det beror på svårigheterna för ECB att med en enda ränta hantera problem i 27 olika länder. Detta problem är ingen nyhet. Det har vi vetat om sedan valutaunionens tillkomst. Det stora problemet är att politikerna inte har lyssnat på ekonomernas varningar.
Jag är ingen nobelpristagare, men jag är till skillnad från Krugman rätt övertygad om att EMU-länderna sitter där de sitter - med skägget i brevlådan. Nu handlar det mer om att be till högre makter för att saker och ting ska ordna upp sig. Och jag vill inte utesluta att allt går bra, men det kan lika gärna gå precis så illa som Paul Krugman befarar.
Kommentarer