Förbannad över att Moderaterna griper makten
Som Viktor Barth-Kron konstaterade "Det är alltid lika roligt när folk som är förbannade för att Moderaterna inte griper makten när den finns inom räckhåll blir förbannade när de faktiskt gör det". Personligen tror jag att den här dualiteten beror på att många inte kan inse att det finns andra som kan tycka lika illa om Sverigedemokraterna som de själva tycker illa om Miljöpartiet.
Miljöpartiet står dock på riksplanet ganska långt från Moderaterna. Å andra sidan står Socialdemokraterna egentligen väldigt nära alla de borgerliga partierna. Visst finns det nyansskillnader, men de flesta stora konfliktfrågor har initierats av uppgörelser med MP och V. Om man tänker bort dessa båda partier är blocköverskridande samarbete en nobrainer.
Så finns det andra problem. S vill inte samarbeta med vare sig Alliansen eller Moderaterna. Man tror inte det vore bra för partiets image.
Ulf Kristersson har därför lanserat lösningen 3-2-1. De borgerliga partier som kan tänka sig att stödja en moderat minoritetsregering får chansen och de som inte vill får möjlighet att ansluta senare.
Det finns uppenbara fördelar för Centern och Liberalerna att ansluta senare. Om man ingår i en regering måste man förhålla sig till Sverigedemokraterna på samma sätt som Moderaterna. Den samlade regeringens politik blir en sammanvägning av de olika partiernas preferenser. Det innebär att SD i praktiken har ett indirekt inflytande över både L och C.
Vid regeringens beslut om att förlänga de tillfälliga gränskontrollerna kommer hänsyn behöva tas till Sverigedemokraterna. Samtidigt är det inte säkert att det finns en majoritet i Riksdagen för att genomföra en sådan förlängning. Skulle Socialdemokraterna lägga ett utskottsinitiativ för liberalare migration kan L och C inte stödja detta om man befinner sig i regeringen. Det kan man däremot om man befinner sig i opposition.
Om C och L stödjer ett utskottsinitiativ för liberal migrationspolitik har man 28+100+20+31+16=195 mandat. Det är en betryggande majoritet för en liberal linje i Riksdagen. Skulle Liberalerna acceptera en plats i regeringen skulle siffran krympa till 28+100+31+16=175 mandat. I ett sådant läge skulle en mer restriktiv linje i flyktingpolitiken kunna vinna majoritet.
Huruvida Liberalerna accepterar en plats i en Moderatledd regering kan alltså avgöra hur migrationspolitiken utformas de kommande fyra åren. Eftersom det politiska läget är högst polariserat kan skillnaden mellan en stram och en liberal linje avgöras av om Liberalerna väljer att ingå i en borgerlig regering eller inte. Skulle regeringen komma att bestå av M+KD får vi alltså en liberal migrationspolitik, medan en regering som består av M+KD+L skulle tvingas bedriva en ganska stram politik.
Detta försätter Sverigedemokraterna i ett högst besvärligt läge. Ska man under fyra år stödja en regering som vill - men som inte kan - bedriva en stram migrationspolitik?
Om Liberalerna väljer att ingå i regeringen faller bördan i stället på det partiet. Eftersom L är splittrat kommer det svida att behöva säga nej till avvecklandet av vissa av de tillfälliga åtgärderna som genomfördes efter flyktingkrisen 2015. Jan Björklund kan säkert ändå tänka sig att ingå i en borgerlig regering, men risken är att han blir sist kvar i partiet och får släcka ljuset.
Min gissning är att Liberalerna inte vågar hoppa på tåget och inte heller Centerpartiet. Den humana linjen i flytingfrågan är en alltför viktig symbolfråga för att man ska våga riskera ingå i regeringen. Däremot kan C och L givetvis ge sitt fulla stöd i alla ekonomiska frågor och en M eller M+KD-regering kan därför fungera väl - så länge SD vill ha kvar en sådan regering.
Sverigedemokraternas stora problem är att man vill ha igenom delar av sin politik och det kommer man inte att få med en M+KD-regering. Å andra sidan har partiet hela tiden sagt att man vill stödja en sådan regering, så man får väl stå sitt kast.
Kommentarer