Flyttkartellen beror sannolikt på LOU
Ur ett nationalekonomiskt perspektiv är det obegripligt att det kan uppstå en kartell mellan företag som verkar i en bransch där inträdeshindren är i stort sett obefintliga. Karteller är annars vanligare inom branscher som cementindustrin och asfaltsindustrin, där stordriftsfördelar skapar regionala monopol. Men flyttfirmor? Det låter helt absurt att det skulle gå att pressa upp priset speciellt mycket över den faktiska marginella produktionskostnaden.
Problemet, som uppstått på den offentliga marknaden, är sannolikt en konsekvens av att den offentliga upphandlingen regleras av LOU. Lagen om offentlig upphandling syftar egentligen till att öka konkurrensen mellan företag, men kan ironiskt nog få helt motsatt effekt.
Eftersom offentliga myndigheter helst vill ha så få aktörer som möjligt att göra affärer med brukar man upphandla med hjälp av så kallade ramavtal. Ramavtalen får som konsekvens att endast ett fåtal företag blir aktuella för upphandling. Det som är avgörande för vem som får ramavtal är ofta vem som bäst känner till spelets regler, då någon uppföljning av avtalen sällan sker. Ibland vet man inte ens om typvaror som man vunnit upphandlingen på någonsin levereras.
Och då är läget förstås ett helt annat. Med bara ett litet antal företag som har tillräcklig kunskap och erfarenhet för att vinna offentliga upphandlingar och en oklar koppling mellan vunna upphandlingar och företagets effektivitet kan en överenskommelse mellan företagen få stor betydelse för konkurrensen. Ramavtalen begränsar urvalet av företag, och sedan löses resten med personliga kontakter.
De lyckligt lottade är alla representanter för företag som har goda kontakter med myndigheter och med varandra. Så bygger den offentliga upphandlingen en kartellkultur - till och med i en bransch som saknar alla förutsättningar för att konkurrensbegränsande samarbete skulle kunna uppkomma spontant. Vilket det inte heller hade gjort om det inte hade varit för Lagen om offentlig upphandling.
Upphandlingsutredningen, som egentligen borde ha lyft upp dessa problem i ljuset, verkar snarare ha bidragit till att förminska problemen. Grundfelet är att utredningen mer analyserade hur LOU skulle kunna fungera i teorin än hur lagen fungerar i praktiken. För att veta det senare måste man nämligen studera de enskilda avtalen och branscherna, något som förstås skulle ha varit alltför tidskrävande.
Varje bransch har sitt eget problem. Asfaltsbranschens problem är inte desamma som flyttbranschens. Gemensamt för dem alla är dock att LOU tvingar fram en kartellkultur som riskerar leda till att konkurrensen försämras. Rädslan för korruption har därmed skapat ett system som leder till sämre konkurrens.
Man kan tycka att detta vore ett val mellan pest eller kolera, där man måste välja det ena av två onda ting. Men själv tror jag att man överbetonat risken för korruption, framför allt i EU. Grekland och Italien har fått utgöra norm för den svenska upphandlingslagstiftningen - principen har varit att till varje pris undvika korruption. Det ironiska är att rädslan för korruption i Sverige snarare har lett till sämre konkurrens och att den bristande konkurrensen i sin tur skapat grogrund för en korruption som tidigare inte existerade. Flyttbranschen är ett uppenbart exempel.
Sannolikt hade det varit bättre att lita till tjänstemännens oväldighet och acceptera viss risk för korruption, men å andra sidan få bättre anpassade upphandlingar och bättre konkurrens. Det går alltid att beivra enskilda missgrepp när de inträffar. Om inte hela systemet från början är genomkorrumperat fungerar den strategin hyfsat bra. Men om lagstiftningen ska vara densamma i hela EU finns förstås inget utrymme för att ta hänsyn till att offentlig upphandling i Sverige är något annat än offentlig upphandling i Italien.
Kommentarer