Den hälsosamme ekonomisten

Fler AMS-kurser är knappast svaret på integrationsutmaningen

För några dagar sedan skrev Emma Gerin och Daniel Suhonen på DN-debatt att "Högern vill försvaga välfärden med integrationen som tillhygge". De får svar på tal av Edward Hamilton, som påtalar att den aktiva arbetsmarknadspolitiken lämnar mycket kvar att önska och att framgångarna för vänsterns integrationsmodell uteblivit.

Tankesmedjan Katalys menar att Sverige alls inte lyckas så dåligt med integrationen - om man mäter i absoluta tal. Eftersom sysselsättningen bland inrikes födda är hög i vårt land blir det svårt för utrikes födda att uppnå en lika hög sysselsättningsgrad som svenskar. Därför blir också gapet mellan svenskar och invandrare större här.

Jag skulle vilja vända på saken och ställa frågan om varför utrikes födda alls har lägre sysselsättningsgrad än svenskar? Det normala borde vara att de har högre sysselsättningsgrad. Skälet är att arbetstid är ett val mellan fritid och arbete. I rika länder tenderar människor att arbeta färre timmar än i fattiga. Grekland har till exempel betydligt högre årsarbetstid än Sverige och detta mönster är stabilt över rum och tid. Har de ont om pengar byter människor sin fritid mot pengar - om de kan.

Men hur kommer det sig då att en person som förmodligen skulle ha arbetat 2300 timmar om året i Syrien i genomsnitt bara kommer att arbeta 1300 timmar i Sverige? I genomsnitt, alltså. För när man tittar närmare på siffrorna visar det sig att de utrikes födda som arbetar ofta arbetar mer än svenskfödda. Detta är helt i enlighet med ekonomisk teori, har man en mindre förmåga att tjäna pengar - alltså en lägre timlön - måste man arbeta fler timmar. Och utrikes födda väljer mycket riktigt att arbeta fler timmar - om de hittar ett jobb.

Femton procent av den inrikes födda befolkningen jobbar lång heltid, medan bara elva procent av den utrikesfödda befolkningen från länder med låg eller medelhög HDI gör det. Förklaringen kan vara att utrikes födda måste jobba fler timmar för att komma upp i samma levnadsstandard. Eftersom medellönen för denna grupp är nästan 100 000 kronor lägre per år krävs det ganska många timmar för att nå upp till samma levnadsstandard som en genomsnittlig svenskfödd har.

Det går att dekomponera skillnaden mellan utrikes födda och svenskar i två delar. Dels en sysselsättningsfaktor, dels en timlönefaktor. Inkomstskillnaden mellan utrikes födda och svenskar beror nämligen både på att utrikes födda har lägre timlön och att de arbetar färre timmar i snitt.

På samma sätt kan vi dekomponera åtgärder för att utjämna gapet mellan svenskar och invandrare i två typer. Dels åtgärder som syftar till att höja de utrikes föddas inkomst per arbetad timme, dels åtgärder som syftar till att höja antalet timmar som de arbetar. Till den första kategorin räknas svenska för invandrare och olika utbildningsinsatser. Till den andra kategorin räknas åtgärder som gör det lönsamt för de utrikes födda att ta steget ut på arbetsmarknaden, som lägre marginaleffekter i skatte- och bidragssystem.

Den som inte tror att den sistnämnda kategorin åtgärder skulle kunna fungera bör fråga sig varför den genomsnittliga arbetstiden sjunker på vägen till Sverige? Det skulle kunna ha att göra med att Sverige har väldigt omfattande välfärdssystem, medan Syrien inte har det. Detta uppenbara faktum vägrar vänstern ens att diskutera, man talar bara om åtgärder som skulle kunna göra det möjligt att höja produktiviteten per arbetad timme.

Katalys skriver att: "Den socioekonomiska kärnan i integrationen handlar om att inflyttade svenskar med tiden ska närma sig den infödda befolkningens levnadsstandard, sysselsättning och inkomstnivå."

Min motfråga blir: Är den snabbaste vägen till det målet verkligen att satsa allt på att höja produktiviteten per arbetad timme och samtidigt strunta i att regelverken på arbetsmarknaden, i socialförsäkringen och skatterna gör att antalet arbetade timmar ändå inte ökar?

Om man har ett problem som både består i att antalet arbetade timmar är för lågt och att produktiviteten per timme är för låg bör man enligt min mening arbeta på bägge dessa fronter samtidigt. När man tömt ut möjligheterna på det ena området kan man satsa resurser på det andra - så att den senast investerade kronan eller energin alltid ger största möjliga effekt.

Genom att satsa på att sluta sysselsättningsgapet mellan utrikes födda och svenskar skulle man på ett effektivt sätt ta tag i den socioekonomiska kärnan i integrationen och kanske halvera inkomstgapet mellan utrikes födda och svenskar. Gör man tvärtom - genom att endast satsa på utbildning - kommer man med tiden få se klyftan bestå och att den sist investerade kronan ger väldigt liten avkastning. För den som lämnas utanför arbetsmarknaden är utbildningsinsatserna till liten nytta. Vad är det för mening med att ha en hög timlön om man arbetar noll timmar?

Jag inväntar därför med spänning vänsterns förslag för att sluta sysselsättningsgapet. Det kan inte vara så att det enda vänstern föreslår för att "... inflyttade svenskar med tiden ska närma sig den infödda befolkningens levnadsstandard, sysselsättning och inkomstnivå" är mer SFI och fler AMS-kurser. Det kommer nämligen inte att fungera.

Kommentarer