Den hälsosamme ekonomisten

Fisken ruttnar ...

Noterar att min gamla korridorskollega Andreas Bergh är intervjuad i Svenska Dagbladet om korruption. Får mig osökt att tänka på en annan korridorskollega i Lund – Anne-Marie Pålsson – som i egenskap av nyvald riksdagsledamot resonerade om att korruption i vissa fall kan fungera som smörjmedel i ekonomin och att lite korruption därför inte behöver vara fel.

Så får man inte säga som ledamot, fick Anne-Marie erfara. Undrar därför om jag som landstingsledamot får säga att lite korruption nog är bra? Nu tror jag ju inte det, ens som forskare. Men å andra sidan ska jag erkänna att jag inte har fördjupat mig i forskningen.

Att SvD skriver om korruption i Stockholm är inte så förvånande. Det är väl något hundratal journalister som arbetar heltid med att nyansera bilden av Socialdemokraterna i Göteborg. Om alla sitter i samma båt blir det ju inte så farligt med lite tegel.

En viktig skillnad mellan Stockholm och Göteborg är dock att Christer Wennerholm inte haft någon ekonomisk vinning av att sitta på dubbla stolar. Så parallellen är lite krystad. Men, som sagt, journalisterna börjar väl bli desperata snart.

Ur forskningssynpunkt tycker jag den mest intressanta frågan i sammanhanget är varför korruptionen i Sverige stannar på kommunal och regional nivå och nästan aldrig drabbar statsförvaltningen? Frågan vi bör ställa oss är inte varför det förekommer korruption i svenska kommuner och landsting, utan varför korruptionen aldrig når den centrala maktapparaten?

Själv har jag en hypotes. Svensk statsförvaltning är en extremt liten organisation som nästan enbart förvaltar. Det mesta av grovjobbet utförs av självständiga myndigheter som ofta agerar självsvåldigt och på tvärs mot politikernas intentioner (fråga mig, som bland annat arbetade med styrningen av Försäkringskassan).

De vattentäta skotten gör att lojaliteten på sin höjd går mellan den politiska organisationen och den högsta chefen för de självständiga myndigheterna (om ens det). Eftersom styrningen sker från högsta nivå (statssekreteraren) kan den politiska apparaten aldrig dras in i kontakter med entreprenörer eller andra ekonomiska intressen. Statssekreteraren skulle nämligen aldrig ha tid att ägna sig åt detaljstyrning.

Ytterligare ett filter är den opolitiska organisationen. De opolitiska tjänstemännen är lojala mot den politiska ledningen (om de anser att ledningen förtjänar lojalitet), men de skulle aldrig bryta mot grundläggande regler. Deras karriär är mer beroende av att de gör rätt än att de följer politiska direktiv till punkt och pricka. Rättschefen har en position som är nästan jämställd statssekreteraren och kan lämna veto om beslut skulle strida mot grundläggande rättsprinciper.

Jämför det med ett landsting, där hela organisationen är genompolitiserad. Revisionen är politiskt styrd och därmed i allt väsentligt meningslös. Landstingsstyrelsen är politiskt sammansatt. Som någon uttryckte saken ”… vem skulle vilja sitta i ett företag där halva styrelsen vill att företaget misslyckas”.

SvD1 SvD2 SvD3

Kommentarer