Den hälsosamme ekonomisten

Fattigdom och klansamhällen - vad är hönan och ägget?

Att förekomsten av fattigdom och klansamhällen är korrelerade har nog inte undgått någon. I den ekonomiska och statsvetenskapliga forskningen diskuteras institutionernas betydelse för utvecklingen. Detta är bland annat temat för Daron Acemoglus bok "Why nations fail". Deirdree McCloskey har å andra sidan, i trilogin "On the bourgeois era", pekat på idéernas betydelse och noterat att de institutionella förutsättningarna inte är en tillräcklig faktor för att utvecklingen ska ta fart.

Det finns en faktor som återstår - själva inkomsterna. Det är inkomsterna som gör det möjligt för människor att spara och att investera i sin egen framtid.

Är inte äganderätten och inkomsterna intimt förknippade med varandra? Ofta, men inte alltid. Det går att tänka sig ett samhälle där tillgångarna är så ojämnt fördelade att någon ekonomisk utveckling svårligen kan komma igång. Ett agrart samhälle, där några få jordägare äger det mesta av marken och väldigt få andra har den tid som krävs för att utveckla nya idéer.

De flesta utvecklade samhällen har någon form av tvångsmässig omfördelning. Man kan förstås hävda att det vore möjligt att ha ett samhälle med frivillig omfördelning och privata försäkringar. Men faktum är att vi observerar få samhällen av den typen. De vi har - till exempel Svalbard - tar sig rätten att skicka iväg dom som inte kan försörja sig själva.

Det är diskussionen om nätverken som exploaterar tiggare i Norge som får mig att fundera över detta ämne. Om tiggarna hade haft tillgång till en grundläggande social trygghet hade de varit mindre exponerade för hierarkiskt strukturerade klaner eller organisationer som utnyttjar dem.

Även i välfärdsstaten finns dock öar med klansamhällen - de kriminella organisationerna. Det gemensamma för organisationer och klaner som får makt över människor är att de erbjuder något som det omgivande samhället inte kan erbjuda. Ungdomarna som säljer knark i Järvaområdet gör det därför att det är det enklaste sättet att tjäna pengar. Knark är en vara som efterfrågas av många och som inte tillhandahålls i fri konkurrens av vanliga företag. 

Tiggarna och knarkförsäljarna är på sätt och vis fångar i monopolstrukturer. Det är någon annan som äger "produktionsstrukturen" och bestämmer lönerna.

Men samtidigt är det svårt att påstå att vare sig tiggarna eller knarkförsäljarna är tvingade. I vissa fall kan det säkert vara så, men i andra fall handlar det mer om ett ekonomiskt tvång. Känslan av att det bara finns en väg framåt - inom organisationen - skapar en klanmentalitet som ytterst utgör ett hot mot det öppna samhället.

De konflikter - ytterst manifesterade som hedersvåld - som uppstår i mötet mellan klanstrukturerna och det öppna samhället beror på att klanens medlemmar ser möjligheter utanför den traditionella strukturen. Dessa möjligheter kan förstås vara traditionella arbeten. Samtidigt kan vetskapen om att man har sin försörjning tryggad, även vid sjukdom och arbetslöshet, i sig vara en faktor som gör det möjligt att bryta upp från klansamhället. Framför allt gäller det kvinnor.

Tesen om att maximala ekonomiska drivkrafter leder till maximal ekonomisk utveckling behöver därför inte vara sann. Ett samhälle kan givetvis inte ha hundraprocentiga skatter och räkna med att utvecklas ekonomiskt. Men kanske är inte heller motsatsen optimal - ett samhälle där alla inkomster är privata kanske inte heller utvecklas?

En hädisk tanke för en nyliberal, jag vet. Men kanske ännu mer hädisk för mina konservativa vänner, som ofta bejakar värderingar och strukturer som ligger klansamhällets nära. Det svenska klansamhället, det vill säga.

Talet om sedernas förfall och familjens sönderfall har länge varit en del av det liberalkonservativa allmängodset. Liberaler och konservativa har kunnat enas om en sak - höga skatter och bidrag är av ondo. Men trots detta har familjen som institution ännu inte brutit samman och medborgarna har ännu inte förfallit till nihilistiska orgier. Det kanske kommer med tiden, vad vet jag. Under tiden utvecklas samhället vidare och de samhällen som utvecklas snabbast är de som omfördelar mest pengar från rika till fattiga. Vi litar allt mer på främlingar och vi blir allt mer öppna för främmande kulturer - till några sverigevänners stora fasa.

Mina liberala vänner är mer öppna för migration än de konservativa. Liberalerna menar att fler skulle kunna komma till vårt land om vi bara begränsade bidragen. Men kanske är det precis tvärtom? Tänk om en förutsättning för att vi ska kunna integrera människor i samhället är att det öppna samhället erbjuder ett alternativ till klanstrukturen? I så fall finns det ingen motsättning mellan bidrag och immigration - bidragen och resten av den offentliga välfärden är en förutsättning för att integrationen ska kunna ske tillräckligt snabbt.

Men det måste ju löna sig att jobba, invänder någon. Vilket är sant. Det måste löna sig att jobba och det måste framför allt finnas arbeten. Fast om alternativet till arbete är knarkförsäljning eller tiggeri bör vi kanske fundera över hur trygghet och drivkrafter ska balanseras. Det handlar mycket om hur vi utformar trygghetsystemen - det är fullt möjligt att göra det olönsamt att arbeta i ett lågskattesamhälle, samtidigt som det går att skapa hyggliga incitament att arbeta i en högskattestat som Sverige.

Vi måste tänka incitament i fler dimensioner än bara den som mäts i antalet arbetade timmar. Incitament att bryta upp från förtryckande strukturer, incitament att investera i humankapital, incitament att samverka med personer utanför den egna klanen.

Samtidigt handlar det inte - och där tycker jag att många så kallade socialliberaler går fel - om att få människor att leva ett annat liv än de själva önskar. Jag tycker det är positivt med jämställdhet, men vill inte bestraffa människor som lever ojämställt. Utgångspunkten för politiken bör alltid vara individen och individens möjligheter. Om ökade möjligheter för individen sedan leder till ett mer jämställt samhälle må det vara hänt.

Jag tror heller inte på att staten ska försöka få medborgarna att förstå sitt eget bästa. Statens roll är snarare att främja strukturer som leder till att människor måste mötas. Sådana möten är grunden för lärandet. En väl fungerande marknadsekonomi är grunden för dessa möten, därför är det viktigt att trösklarna in på arbetsmarknaden är låga. Ett skolväsende där barn från olika delar av samhället kan träffas kan vara en annan faktor - därför är jag inte helt avvisande till att staten har synpunkter på hur det offentligt finansierade skolväsendet väljer ut vilka elever som ska få gå på vilka skolor.

Grundtrygghet kan vara en viktig faktor för utveckling, kanske lika viktig som goda institutioner och idéer. Samhällen som blir kapitalistiska tenderar att bygga ut kollektiva trygghetssystem. Medborgarnas möjlighet att välja - men också otryggheten att inte tillhöra en enda arbetsgivare - ger i sin tur upphov till välfärdsarrangemang, som sjukkassor och arbetslöshetskassor. Dessa arrangemang är grunden för det öppna samhället och det vore naivt om vi fick för oss att integrationen av nya medborgare underlättas av att vi stänger av dem från de institutioner som vi själva skapat för att upprätthålla det öppna samhället.

Men som jag noterat tidigare har vi de senaste femtio åren tagit flera steg bort från den grundtrygghet med höga självrisker som en gång var kärnan i den svenska välfärdsstaten. Den svenska modellen var från början en ren grundtrygghetsmodell och har först senare byggts ut till att ge ekonomisk trygghet för medelklassen. Kan vi hitta tillbaka till den svenska välfärdsmodell som grundlades på 1940- och 50-talet, och kanske utveckla denna, tror jag att vi lättare kan möta integrationens utmaningar.

Grundtrygghet är inte något hinder för integration om den utformas på rätt sätt. Reglerade arbetsmarknader och socialförsäkringar med åttioprocentiga marginaleffekter är större problem och något som vi måste komma bort från om vi ska kunna utrota klantänkandet. Vi måste själva sluta att agera som insiders på skol- och arbetsmarknaden, samtidigt som vi måste skapa möjlighet för de nya svenskarna att säga nej till strukturer som de är beroende av.

Kommentarer