Fattigdom i folkhemmet
SNS välfärdsråds rapport Fattigdom i folkhemmet innehåller en rad intressanta observationer. Bland annat redovisas en hel del forskning som talar för att ekonomiska incitament verkligen har betydelse för att lyfta människor ur fattigdom.
Men huvudtesen, att skatteförändringar är mer effektiva än bidragsjusteringar, tycker jag inte är bevisad. För individen själv ter det sig förmodligen ganska egalt om en ökad inkomst kommer från ett mer långsamt avtrappat bidrag eller från en mer långsamt upptrappad skatt.
De erfarenheter som redovisas från det kanadensiska Self sufficiency project handlar exempelvis inte om skatteförändringar, utan om bidragsförändringar. Projektet bör nog av detta skäl snarare utgöra evidens för att långsammare avtrappning av bidrag har en positiv effekt.
Den viktigaste invändningen mot ett system som bygger på Earned income tax credits (EITC) är dock att placeringen av det intervall där bidraget trappas av inte tar hänsyn till försörjningsbördan. Familjer kan bestå av en person, två sammanboende utan barn, två sammanboende med tre barn eller en ensamstående person med fyra barn. Det förefaller osannolikt att en och samma skatteskala skulle vara optimal för alla dessa familjetyper.
Det svenska skatte- och bidragssystemet är, precis som Göran Persson en gång menade, en humla. Trots höga ersättningsnivåer är marginaleffekterna ofta låga. Men det gäller bara så länge familjerna består ett till tre barn och två förvärvsarbetande makar.
Väljer man att organisera familjelivet på något annat sätt tenderar marginaleffekterna ofta att bli mycket höga. Det handlar om rena fattigdomsfällor. Problematiskt är också att de som har allra lättast att hamna i fattigdomsfällorna är nya svenskar med familjemönster som avviker från det normala svenska sättet att hantera ekonomi och försörjningsansvar.
Det finns ett skäl till att försörjningsstödet utgår från familjens försörjningsförmåga, och inte från individens försörjningsförmåga. En fembarnsfamilj lever nämligen under helt andra ekonomiska villkor än en tvåbarnsfamilj.
Barnbidraget och maxtaxan på dagis kompenserar till viss del för dessa skillnader, men inte helt. En ensamstående fembarnsmamma måste på grund av höga skattekilar arbeta en hel del för att kunna betala för fönsterputsning och städning på den öppna marknaden. I många fall lönar det sig helt enkelt inte att försöka ta sig ut på arbetsmarknaden jämfört med att leva på försörjningsstöd.
Skillnaderna mellan olika familjetyper gör också att ett skattesystem som kan vara optimalt för en individ bara gör marginaleffekterna ännu högre för en annan individ. Av detta skäl tror jag att man måste utgå från familjen, och inte från individen, när man utformar ekonomiska stimulanser för arbete i de grupper som i dag är beroende av försörjningsstöd. Ett långsammare avtrappat försörjningsstöd kan av det skälet vara ett mer lämpligt instrument än en skattepuckel av typen EITC; åtminstone i länder som saknar sambeskattning.
Kommentarer