Exemplet Japan avskräcker
Frågan är vilket som är det mest skrämmande konjunkturpolitiska scenariet efter finanskrisen i USA? Man kan tänka sig två möjligheter. Ett alternativ är en mer långdragen kris av Japansk tappning där strukturella låsningar i den finansiella sektorn leder till decennier av ekonomisk stagnation. Ett annat alternativ är en djup, men kort, nedgång som i grunden stöper om finanssektorn.
Även om det krispaket som nu presenteras för kongressen bidrar till att mildra de akuta problemen är det inte säkert att paketet förmår att hantera de strukturella problem som uppstått på grund av kreditbubblan. En konkursvåg är faktiskt inte det värsta som kan hända. Ett betydligt värre scenario är en långvarig tillvaro på ruinens brant, där den finansiella sektorn överlever endast tack vare återkommande statliga brandkårsutryckningar. Tänk om finanssektorn blir den nya varvs- eller tekoindustrin?
Nyckeln för att undvika en sådan situation är förstås att centralbankerna för en tillräckligt aggressiv räntepolitik för att säkerställa att finanssektorn återhämtar sig. Men frågan är om man är villiga att göra det så länge det inte har vidtagits tillräckliga åtgärder för att säkerställa att finansmarknaderna fungerar bättre än förut? Och kan man verkligen vara säker på att det fungerar bättre än tidigare om det inte också har skett påtagliga strukturförändringar?
Marknadens sätt att hantera oansvariga ledningar i företag och banker är konkursinstitutet. När krisen kommer har de ansvarsfulla företagen en konkurrensfördel i förhållande till de finansiellt oansvariga. Men genom att rädda företag som betett sig ansvarslöst finns en uppenbar risk att strukturproblemen konserveras.
Frågan är om det krispaket som representanthuset röstar om i dag innehåller tillräcklig mycket av strukturåtgärder för att långsiktigt förbättra situationen. Visst kommer paketet att lindra nöden för stunden. Men kanske sker det till priset av att USA drabbas av en långdragen ekonomisk stagnation, precis som Japan under de senaste två decennierna.
Krispaketet har inte blivit mer kraftfullt av att det nu kryddas med fläskben till olika särintressen och ofinansierade skattesänkningar. Kanske kan man köpa några nya röster med dessa förändringar? Risken är att man samtidigt förlorar stödet från de ledamöter som är mer intresserade av att rädda världsekonomin än sitt eget skinn.
Kommentarer