EU:s beredskap är ... god?
Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja har sagt att Finland och Europa måste vara beredda på en upplösning av euron. Det borde väl inte vara för mycket begärt. Han tillade också att ett sammanbrott för euron inte är slutet för EU - unionen kan mycket väl fungera bättre utan den gemensamma valutan.
Ok, frågar sig vän av ordning, om EMU inte fungerar - hur kommer det sig då att Sverige kan leva med ett inflationsmål på två procent? Och svaret är att det finns en transmissionsmekanism som gör att näringslivet i Norrland kan tillgodogöra sig effekten av en lägre styrränta. Sverige har ett integrerat banksystem, vilket gör att en ekonomisk kris i en region är inte i sig skäl att avstå från investeringar där. Egentligen var det också detta som gjorde det möjligt för Baltikum att komma tillbaka - att svenska banker agerade lender of last resort.
Men i Spanien finns ingen mekanism som gör det möjligt för utländska banker att balansera de inhemska bankernas åtstramning. Den relativt strama penningpolitik som ECB bedriver förmår inte att bryta den spanska bankkrisens grepp om ekonomin. Stora regioner inom EMU-området kan hamna i baklås på ett sätt som vore otänkbart i Sverige.
Men inte ens en euroskeptiker som jag tror trots det att loppet är helt kört. Men jag tror att man ännu tydligare måste slå fast att euron är en valuta för alla euroländer. Inflationsmålet på två procent (som faktiskt överskrids) gör det i praktiken omöjligt att bedriva en penningpolitik för hela EU och måste justeras.
ECB har i desperation försökt göra penningpolitiken asymmetrisk genom att köpa vissa länders statsobligationer och inte andras. I nuläget förefaller detta förstås logiskt, eftersom räntan på de stabila ländernas obligationer till och med är negativ. Men jag är rädd för att det är helt fel tänkt.
Räntorna är nämligen bara symptom på reala störningar som förvärras av den asymmetriska penningpolitiken. En asymmetrisk penningpolitik implicerar transfereringar mellan länderna. Och när penningpolitiken inte påverkar alla länder lika blir åtgärderna med nödvändighet begränsade. Marknaden översätter begränsningarna när det gäller transfereringar mellan länder till en begränsning av ECB:s möjlighet att agera som "lender of last resort".
För att penningpolitiken ska kunna bli mer expansiv och hjälpa krisländerna måste penningpolitiken därför åter bli symmetrisk. Det innebär att Tyskland och Finland måste acceptera inflation. Målet att prisstegringstakten ska understiga två procent kväver hela Europa och i förlängningen världsekonomin.
ECB måste ta i betydligt hårdare för att låsa upp den ekonomiska krisen i EU. Genom att bedriva en medveten politik för att minska eurons värde och genom att tvinga de stabila länderna att använda sin finanspolitik för att strama åt efterfrågan kan man lösa upp dödläget.
Att vissa EU-länder fick en överdimensionerad byggsektor kan härledas till en alltför låg ränta efter eurons införade. Nu har pendeln slagit tillbaka och åtgärderna handlar mycket om att mildra effekterna av marknadens misstro. Men dessa räcker inte. Det är därför som Internationella valutafonden uppmanar länder som Sverige och Tyskland att även öka efterfrågan.
Jag skulle vilja hävda att detta är raka motsatsen till vad som är lämpligt. Det som behövs är en mer expansiv penningpolitik i EMU och finanspolitiska åtstramningar i Tyskland och Finland. Ironiskt nog handlar det till viss del om att återskapa situationen innan krisen - när kapitalet flödade från nord till syd. Högt sparande i norr är räddningen för länder i söder med behov av kapital.
Men detta ställer speciella krav på de stabila euroländerna. Nu är det Tyskland och Finland som har extremt låg ränta, något som på sikt kan leda till att dessa länder drabbas av en överhettning liknande den som drabbade Spanien. Och så kommer processen att fortgå om euron inte konstrueras om. Lösningen blir att hitta en symmetrisk penningpolitik som också gör det möjligt för länderna som ingår i unionen att anpassa sig till asymmetriska chocker.
Detta innebär att en tillväxtstörning måste pareras med en räntechock som är så kraftig att hela EMU får bättre konkurrenskraft. På motsvarande sätt måste ECB vara berett att upprätthålla en hög ränta när tillväxten är hög. Man kan inte lära sig att undvika slå tårna i tröskeln genom att lova sig själv att hugga av sig foten nästa gång det sker. Vi måste förstå att euron i sin nuvarande form är en för brutal härskarinna och att finanspolitiken är närmast verkningslös i ett läge då många länder drabbats av förtroendekris.
Så i motsats till IMF tror jag att svaret är en penningpolitik som är mer anpasslig till konjunkturläget. Ett nytt mål för penningpolitiken skulle kunna formuleras i enlighet med den modell som bland andra Lars Christensen förespråkar. En sådan reform fråntar inte de enskilda länderna deras ansvar, men den lägger heller inte anpassningbördan enbart på de länder som är i kris.
Eller också fortsätter EU på det spår som man har slagit in på - något som lär leda till att euron löses upp. Vilket inte nödvändigtvis är ett sämre alternativ, åtminstone om man ser det på lite sikt.
Kommentarer