Europas väg ur krisen - två euro
Diskussionen om vilket land som först kommer att lämna euron har så här långt fokuserat på ekonomiska faktorer - inte politiska. Grekland har pekats ut som främsta kandidat, eftersom banksystemet är på randen till kollaps. Spanien har också pekats ut som kandidat, eftersom kostnadskrisen där är akut. Det har till och med talats om att Tyskland skulle lämna euron på egen hand.
Men är det ekonomiska faktorer som kommer att tvinga bort det första eurolandet? Det skulle lika gärna kunna vara politiska faktorer. Och i så fall finns det ytterligare två saker att ta hänsyn till: 1) Förutsättningarna för att en stark inhemsk politisk kraft försöker få landet i fråga att lämna, 2) Förutsättningarna för landet att etablera sin nya valuta som ett internationellt gångbart betalningsmedel.
Italien har i flera avseenden bättre förutsättningar än de övriga medelhavsländerna att etablera en ny valuta. Landet är den ledande ekonomin kring medelhavet och man skulle kunna tänka sig att Italien går före genom att etablera en sydeuro med en ränta som är mer anpassad till medelhavsländers behov. Italiens starkaste politiska kraft - Silvio Berlusconi - har nyligen uttalat sig i positiva ordalag om möjligheten för att Italien tar det första steget.
I ett första skede är det rimligt att tänka sig en lösning där Spanien, Frankrike och Grekland låser sina valutor mot den nya italienska sydeuron. Det skulle innebära att södra Europa kan återställa sin konkurrenskraft, utan att mindre stabila länder - som Grekland - drabbas av den osäkerhet som skulle följa med en renodlad grekisk valuta. Man skulle med italiens trovärdighet (nåja) förhindra den valutakollaps som riskerar att följa med ett grekiskt utträde ur euron.
En sydeuro skulle naturligtvis inte omedelbart kunna ta samma form som dagens eurosamarbete. Man kan tänka sig systemet som en mekanism liknande valutaormen eller ERM - där den italienska sydeuron utgör ankare. På sikt går det att föreställa sig ett mer organiserat samarbete där länderna i syd bildar en gemensam centralbank. Grekland skulle under en övergångsperiod vara tvunget att införa restriktioner för kapitalrörelser över landets gränser.
Trovärdigheten för systemet skulle dock bli hög, då sydeuron skulle stå som den sista utposten mellan ordnade ekonomiska förhållanden och totalt kaos. Politiskt sett skulle de ingående länderna ha mycket att förlora på att missköta sig. Den nya valutan skulle sannolikt depreciera runt 30 procent, det vill säga precis lagom mycket för att återställa sydeuropas konkurrenskraft.
Eftersom kulturella faktorer kan vara väl så betydelsefulla är det inte orimligt att tänka sig att halva Belgien och Frankrike också får ingå i sydeuron. Belgien och Bryssel skulle därmed få två valutor - något som kan motiveras med att landet trots allt är centrum för EU och att EU inte bör favorisera någon av sina medlemmar eller någon av sina två officiella valutor.
Kommentarer