Eurons öde är ödesbestämt
I ett valutaområde kan inflationen på lång sikt aldrig avvika särskilt mycket mellan olika länder. Sådana avvikelser innebär nämligen förskjutningar i konkurrenskraft som i så fall måste kompenseras via förändringar av de olika ländernas produktivitet. Därför är dagens auktioner av statsskuldväxlar så intressant.
Även om Danmark inte ingår i EMU är landets valuta knuten till euron. Därmed borde räntan på ett års sikt inte avvika speciellt mycket från exempelvis den spanska.
Men det gör den. Rejält. Danmark sålde i dag ettåriga statsskuldväxlar för mer än det nominella värdet. Om du köper danska statsskuldväxlar för tusen kronor i dag får du bara tillbaka 998 kronor om ett år. Kostnaden för att förvara pengarna i den danska statskassan är alltså 0,08 procent per år.
Vill man däremot investera pengarna i Spanien är avkastningen fem procent på ett års sikt. Om du lägger tusen kronor i den spanska statskassan får du tillbaka 1050 kronor om ett år.
Så egentligen är EU en stor penningmaskin. Danmark skulle kunna låna pengar gratis, placera dessa i Spanien och i princip skapa pengar. Den enda haken är att Spanien kanske ställer in sina betalningar under året som kommer. Den implicita sannolikheten för detta är väl ungefär fem procent.
Men om räntan som Spanien betalar för att låna på ett års sikt stiger blir konsekvensen att sannolikheten för att landet ska ställa in sina betalningar ökar. En ökning av räntan till sex procent ökar kanske sannolikheten för att Spanien ska ställa sina betalningar till sju procent.
Och om sannolikheten för att Spanien ska ställa in sina betalningar är sju procent kommer räntan förstås omedelbart att stiga till sju procent. Då ökar sannolikheten ytterligare, och så vidare.
Någonstans finns en nivå där sannolikheten för betalningsinställelse är 100 procent. Säg att den nivån ligger vid tio procents ränta. I så fall finns det någon punkt mellan noll procents ränta och tio procents ränta där allt spårar ur. Och troligen har Spanien redan passerat den gränsen, vilket innebär att det enda som håller kvar räntorna på jorden är förväntningar om interventioner från den europeiska centralbanken.
Men samtidigt vet vi att de säkerheter som bankerna kan använda för att erhålla likviditet från ECB håller på att ta slut. Och när detta sker finns inget som kan hålla kvar räntorna, förutom regelrätta interventioner på marknaden av ECB. Men detta säger Tyskland nej till.
Resonemanget får mig att tro att det är mycket hög sannolikhet för att Spanien faktiskt ställer in sina betalningar. Detta lär därefter följas av betalningsinställelse från Italien, vilket i praktiken stänger av båda dessa länder från den europeiska kreditmarknaden.
Och när detta väl har skett en gång kommer den subjektiva sannolikheten för att sådana saker kan hända att öka ytterligare, vilket gör att det krävs betydligt lägre räntenivåer för att ett land ska uppnå den flexpunkt där räntorna stiger okontrollerat. Därför kommer ribban småningom att hamna så lågt att även Frankrike och Belgien tvingas lämna euron. Kvar blir då bara Tyskland, Holland, Finland, österrike, Luxemburg, Malta och Estland.
Faktum är att det bara finns en lösning på detta problem, och det är att Spanien och Italien båda lämnar euron. Vilket också är vad som kommer att ske, om status quo består.
Resonemanget är förvisso förenklat, i och med att det inte tar hänsyn till att skulderna har olika löptider. Detta innebär dock bara att processen tar längre tid - att Spanien och Italien kommer att lämna euron är med dagens regelverk ödesbestämt.
Det enda som skulle kunna stoppa processen är att Italien och Spanien helt plötsligt inser vad som är på väg att hända och att de i ett steg går från budgetunderskott till stora budgetöverskott. Själv tror jag dock att tiden är knapp, det rör sig om några månader innan hela systemet havererar under sin egen tyngd.
Kommentarer