EU som svart hål
Fyra, som dom kallar sig, "EU-debattörer" skriver i dag på DN-debatt om hur EU skulle kunna gå vidare med integrationsprojektet. Det de har gemensamt är väl just att de debatterar EU. Själv tycker jag artikeln mer illustrerar varför Sverige inte bör ge sitt stöd till ett fördjupat samarbete.
Som vanligt präglas argumentationen av synen på EU som ett svart hål - en kropp som drar till sig allt och alla och som blir allt mer kompakt med tiden. Tanken är väl att Sverige genom att säga JA till EU 1994 redan har passerat händelsehorizonten och att vi därför ändå inte kan motstå gravitationen. Naturlagarna kommer med tiden att skapa en ever closer union som till slut är så close att varken materia, ljus eller länder kan lämna singulariteten. Resistance is futile, you have been assimilated.
Debattörerna framför i artikeln sex exempel på fördjupat samarbete. Jag antar att de underförstått menar att det handlar om sånt som Sverige bör delta i, även om det är svårt att tro.
1) En alltmer samordnad utrikes- och försvarspolitik. Redan existerande fördrag talar om att man bör röra sig i denna riktning. Det är en utveckling som skulle välkomnas av en majoritet i alla EU-länder.
Vilket inte är sant. Om man lät folket i EU-länderna tycka till skulle resultatet bli en förkrossande majoritet emot en fördjupad utrikes- och försvarspolitik. Och när det gäller försvarspolitik är EU lök på laxen - vi har redan NATO.
2) Budgetdisciplin. De regelverk som diskuteras för att förhindra en upprepning av en misskötsel av statsfinanserna har Sverige redan genomfört i brett politiskt samförstånd.
I uppgörelsen om budgetpakten ingick skarpa sanktionsmekanismer mot länder som bryter mot budgetpaktens regler. Frankrike kommer nästa år att bryta mot reglerna och några sanktioner väntas det förstås inte bli. Reglerna är inte skarpa för de största länderna - bara för de små medlemsstaterna.
3) Gemensam inre marknad. Mycket har åstadkommits, men mycket återstår att göra. Sverige kan tillsammans med likasinnade driva på för en förändring.
Den gemensamma inre marknaden är redan verklighet - de regler som behövs finns i Rom-fördraget från 1957. Nu handlar diskussionen i EU mer om att göra undantag från dessa regler. Ett fördjupat samarbete lär bara leda till att allt fler undantag drivs fram av särintressen.
4) Gemensam politik för ett hållbart samhälle. EU har blivit en ledande kraft i arbetet för en bättre miljö. Men arbetet har bara börjat.
EU har potential för att bidra i arbetet för en bättre miljö. Men det finns både negativa och positiva aspekter av ett fördjupat samarbete. Risken är överhängande att EU sätter maximikrav för ländernas miljöregler - snarare än minimikrav. Många miljöproblem är dessutom globala till sin natur och kan inte lösas inom ramen för EU-samarbetet.
5) Gemensam valuta och finansmarknad. Sverige är redan bundet av sitt fördrag att gå med i euron, men Sverige avgör själv när tillfället är lämpligt.
Problemen som euroländerna kommer att ställas inför framöver lär prägla diskussionen i EU. Det finns i dag 17 miljoner arbetslösa i euroländerna och lite talar för att det kommer vara speciellt många färre om tio år. De politiska åtgärder som EU kommer tvingas vidta för att hantera denna ekonomiska katastrof lär påverka hela EU och kan bli dyrbara för de länder som har sin ekonomi i ordning. Det är därför viktigt att Sverige håller armlängds avstånd till europaniken.
6) Gemensam regionalpolitik. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har ställt kravet att länderna i kris genomför strukturella reformer innan de kan påräkna mer stöd, vilket är en begriplig position. Men utvecklingen i Sydeuropa, senast illustrerat i det italienska valet, visar hur svår balansgången är. De sociala konsekvenserna av en ensidig åtstramningspolitik riskerar att bli förödande. Strukturellt svaga regioner behöver dock stöd nu for att bekämpa arbetslösheten. Rätt utformat kan det leda till rätt typ av tillväxt.
När har regionalpolitik (läs: transfereringar) senast bidragit till tillväxt?
Som jag förstår det vill debattörerna att Sverige överger Storbritannien för att i stället ge sitt stöd till Tyskland. Det tror jag skulle reducera Sveriges inflytande i EU till ingenting. Det inflytande som vi ändå har bygger på vår möjlighet att säga nej till sånt som vi inte vill vara med om.
Det är förstås sant att förmågan att säga nej skulle reduceras kraftigt om Storbritannien lämnade EU. Men detta ser jag mer som ett argument för att även Sverige bör lämna EU om Storbritannien gör det.
Kommentarer