Ett skäl att köpa guld
När EU-ledarna nyligen möttes i Bryssel sattes fokus på den nya stabilitetspakten och överenskommelsen mellan de 17 euroländerna. Men statscheferna hade förstås ingen möjlighet att göra något åt den kris som de formellt möttes för att lösa. Däremot skapade mötet manöverutrymme för ECB och Mario Draghi, som verkar ha hittat en modell för att låta ECB agera "lender of last resort".
Mekanismen, som många analytiker tycks ha underskattat, kallas LTRO och ger europeiska banker möjlighet att låna pengar billigt av ECB - mot att de lämnar säkerheter som vid utfärdandet lägst måste ha haft kreditbetyget A.
Många banker i euroområdet är i praktiken insolventa och åtgärden lär inte lösa det problemet i brådrasket. På sikt skulle modellen dock kunna bidra till att stärka banksystemet och skapa en mer stabil situation. Så är EU ute ur elden nu?
Inom det nationalekonomiska skrået finns ett talesätt TANSTAAFL (There Aint No Such Thing As A Free Lunch). När något verkar för bra för att vara sant är det oftast inte sant. En svag punkt i "lösningen" kan vara att den ränta som bankerna lånar till blir nära kopplad till reporäntan. Om reporäntan sänks, sjunker räntan. Och om reporäntan stiger, höjs räntan.
En känslighetsanalys tror jag bör utgå från en situation där inflationsförväntningarna av något skäl förändras. Detta skulle kunna vara på grund av militära konflikter eller något annat. Kan ECB i ett sådant läge upprätthålla inflationsmålet, utan att ställa till med problem någonstans i EMU-området?
Om ECB inte kan uppnå sitt inflationsmål, utan att ställa till med problem, skulle detta kunna leda till marknadsförväntningar om att ECB inte kommer att höja styrräntan - även om inflationen skulle sätta fart. Stigande inflationsförväntningar skulle i sin tur kunna påverka värdet av de säkerheter som bankerna har lämnat in hos ECB (precis som kreditrisken gör i dag), vilket skulle kunna leda till att ECB måste begära in kompletterande säkerheter.
Bankerna skulle då klämmas från två håll - margin calls från ECB och stigande upplåningskostnader. I ett sådant scenario skulle bankernas egna kapital snabbt kunna vaporisera (som bekant ligger det i många banker bara runt fyra procent), vilket skulle kunna ge upphov till en bankrusning på de mest utsatta bankerna. En likviditetskris skulle snabbt transformeras till en soliditetskris.
Den svarta svanen skulle därmed kunna vara en utbudschock, exempelvis en militär konflikt mellan Israel och Iran. Scenariot är därmed ganska likt MF Globals kollaps nyligen, förutom att problemen detta gång skulle utlösas av inflationsförväntningar snarare än defaultrisker.
Det är möjligt att jag målar f-n på väggen nu. Fast det vore förstås logiskt att hyperinflationen - det problem som alla ser som det allra minsta just nu - skulle vara det som slutligen knäckte systemet. Det brukar ju vara så. Nobody expects the spanish inquisition.
Så Mario Draghis strategi har faktiskt i någon mån tiltat spelplanen. Det finns fortfarande risker, de ser bara något annorlunda ut. Men om man råkar tro att det finns en sannolikhet för just detta scenario finns förstås en bra investeringsstrategi. Köp guld!
Kommentarer