Den hälsosamme ekonomisten

Ett programspråk för samverkan i VR

Har den senaste tiden ägnat mycket intresse åt programmet High Fidelity. Vad är det som är så intressant med detta? Svaret är att det egentligen inte är något program, utan ett programspråk för att hantera samverkan i virtuella verkligheter. Detta kan låta helt obegripligt, men se det som en uppsättning regler för hur människor som befinner sig i VR kan interagera. Man kan se det som naturlagarna för en virtuell värld.

I den vanliga världen är naturlagarna givna. Gravitationen är 9,82 m/s^2. Massan hos objekt beror på vilka material de är sammansatta av. Möjligheten att lyfta eller flytta ett objekt beror på hur tunga de är och hur stark den som ska flytta objektet är.

Så är det inte i virtuella världar. I den virtuella världen kan man definiera olika naturlagar för olika objekt. Aktörer i den virtuella världen kan vara oändligt starka eller oändligt svaga. Gravitationen kan vara som på månen eller som på jorden - det väljer den som skapar världen själv. I VR är skaparen av ett objekt Gud och bestämmer även naturlagarna.

En grundläggande del av systemet är Javascript, som är välkänt för webbutvecklare. Javascript används för att ge olika objekt egenskaper. Ett exempel på vad man kan göra i Javascript är att ställa upp de fysiska förutsättningarna för en darttavla med pilar. Genom att ge tavlan och pilarna vissa fysiska egenskaper kan man i VR skapa förutsättningar för att besökare i världen ska kunna spela ett parti Dart.

Tanken med High Fidelity är alltså inte att användarna ska vara begränsade till att delta i sociala sammanhang. Tanken är att användarna både ska kunna skapa världar och agera i dessa världar. Tänk på det som ett datorspel där spelarna själva kan modifiera omgivningen.

De olika världarna kan ligga på datorer som är spridda över världen. Varje installation av High Fidelity kan kombineras med en så kallad Sandbox där användaren kan skapa världar som andra deltagare sedan kan besöka. Vägen mellan världarna går genom transportörer - liknande de som finns i Star Trek. Går man in i transportören flyttas man automatiskt till en annan användares dator. Man kan lika gärna betrakta transportörerna som fysiska länkar - liknande hyperlänkarna på dagens Internet. Men man klickar inte längre - man färdas bara virtuellt.

Världarna kommer att utvecklas i takt med att datorernas kapacitet ökar. Om några år kommer det vara svårt att skilja de fiktiva världarna från den verkliga världen. Skripten kommer att vara mer avancerade och man kommer inte längre att vara begränsad till att använda handkontroller - man kommer att använda händerna för att ta upp och använda objekt i de användargenererade världarna.

Den enda väsentliga skillnaden jämfört med dagens fysiska verklighet är att det inte kommer att finnas haptisk feedback. Man kommer inte att kunna slå någon annan besökare på käften och man kommer inte att kunna skada sig genom att till exempel skära sig på vassa föremål. Lukter och smaker kan givetvis heller inte förmedlas på samma sätt som i den verkliga världen.

Å andra sidan finns det mycket man kan göra i den virtuella världen som inte går att göra i den fysiska. Begreppet restid suddas ut, då man kan resa till vilken dator som helst på nolltid. Har tidigare diskuterat hur språkliga barriärer kan monteras ner.

Den första stora applikationen för High Fidelity tror jag blir undervisning. Världens bästa universitetskurser blir med ens tillgängliga för alla som har Internet. Möjligheten att på kort tid samla en grupp nördar inom ett specialområde kommer samtidigt att snabba upp utvecklingen av ny teknik.

Hela arbetsplatser kan virtualiseras. Det innebär att människor inte längre behöver bo i närheten av sina arbetsplatser. Jag ser redan en tendens till detta när jag möter programmerarna i High Fidelity. Någon sitter i New Mexico, en annan i London och en tredje i San Fransisco. Ingen bryr sig egentligen om var medarbetarna rent fysiskt befinner sig eftersom deras arbetsplats är inne i den virtuella världen i High Fidelity.

En användare i High Fidelity berättade för mig att han av misstag råkat förflytta sig in på ett virtuellt utvecklarmöte och träffat en trevlig avatar som hette Philip. Förstod att det måste ha varit Philip Rosdale - skaparen av Second Life och vd för High Fidelity. Lite som om man råkat beama sig in på ett styrelsemöte för Microsoft och träffat Bill Gates. Det händer inte i den verkliga världen.

Jag tror att den stora grejen med VR kommer att blir arenorna för social interaktion. Zombiespel i alla ära - jag spelade Arizona Sunshine i går och det är väldigt kul - men zombierna blir i längden lite tråkiga att umgås med. De säger mest "aaargh ...", och "orff ...", och "unfgh ... ", och annat enstavigt. 

Redan att prata med programmerarna är ett steg framåt, och snart kommer det att finnas alla möjliga personer i världarna. Poeter, ekonomer, artister.

Rosdale hade nog en gång tanken att göra Second Life till en ny arena för mänskligt samarbete och kreativitet, men det projektet blev med tiden begränsat och kommersiellt. Verkar som om han därför bestämt sig för att inte begå samma misstag med High Fidelity. Visionen är att göra om Internet till en alternativ virtuell värld där människor är fria att leva, skapa och utvecklas - precis som i dagens ovirtuella värld.

Kommentarer