Den hälsosamme ekonomisten

Ett högst förutsägbart problem

Ibland undrar man hur lång planeringshorisonten är för våra myndigheter. Att det uppstår problem när etthundratusen flyktingar helt plötsligt måste flytta från kommunernas tillfälliga boenden till någon annan bostad är förutsägbart. De flesta har ännu inte tillräckliga språkkunskaper för att kunna försörja sig själva och hur ska de då kunna hitta en ny bostad? Har kommun X, där flyktingarna bor i dag, tänkt sig att de ska knacka på hos kommun Y och ställa frågan:

"Hej, nu är vi här. Vi har tidigare bott i kommun X, men de vill inte ha oss kvar där längre. Därför vill vi i stället ha hjälp av socialtjänsten här i kommun Y. Vi behöver en ny bostad och försörjning tills vi lärt oss tillräckligt mycket svenska för att få ett jobb."

Detta kommer givetvis inte att fungera. Vilket leder till att det enda alternativet för kommun X är att låta flyktingarna bo kvar i samma bostäder. Enligt socialtjänstlagen har kommunerna skyldighet att sörja för basala behov för personer som inte kan försörja sig själva. Det är då riksnormen som gäller, alltså i runda slängar en nettoinkomst på 5 500 kronor för två vuxna, hyreskostnaden och ytterligare drygt 3 000 kronor per barn.

Vilket leder oss direkt in på nästa problem. För att en make/maka i en tvåbarnsfamilj ska kunna försörja sig på eget arbete krävs en nettoinkomst på drygt 30 000 kronor i månaden. Att en nyanländ får ett heltidsjobb som ger mer än 30 000 kronor i månaden är inte heller något som kommer att hända. Och även om det hade hänt skulle socialbidraget ha gett ungefär lika hög nettoinkomst för familjen.

Den högst förutsägbara konsekvensen av detta är att socialtjänsten kommer att överbelastas och att någon strikt behovsbedömning inte längre kommer att kunna genomföras. Socialbidraget går därmed från att vara ett behovsprövat bidrag till att bli ett generellt stöd.

Vilket leder oss till nästa problem - att marginaleffekten i socialbidraget uppgår till 96,1 procent. Om man lever i en familj där någon har socialbidrag lönar det sig därför inte att arbeta. Jag vet inte hur våra nya svenskar kommer att reagera på ekonomiska incitament som innebär att man i praktiken förlorar pengar på att arbeta. Förmodligen har de aldrig tidigare upplevt något sådant.

Risken är givetvis att det uppstår en kultur där kommunernas socialtjänst och flyktingarna hamnar i ett symbiotiskt förhållande. Risken är påtaglig att de aldrig någonsin kommer ut på arbetsmarknaden.

Detta kan låta pessimistiskt. Och jag är rätt pessimistisk om framtiden. De reformer som skulle behövas för att förändra läget är såpass stora att de inte kommer att genomföras. Jag har många gånger tidigare beskrivit att det behövs en genomgripande förändring av trygghetssystemen.

1) En kraftig höjning av barnbidragen.

2) En individualisering av socialbidraget.

3) En långsammare avräkning av socialbidraget mot arbetsinkomst.

4) En generell sänkning av Riksnormen.

5) En omformulering av kommunernas ansvar för att tillhandahålla bostad, där boendekostnaden blir en del av de kostnader som måste täckas av socialbidraget.

Detta är extremt tuffa förslag - oavsett om man befinner sig till höger eller vänster i politiken. Men de är nödvändiga för att det här ska sluta lyckligt. Skyll inte på mig när det blir jobbigt, jag har faktiskt pekat ut en väg för att kunna hantera problemet.

Kommentarer