Ett förbud utan vinnare
Ordföranden för Morbus-Gaucherföreningen skriver i dag i SvD följande:
"Samhällsekonomiskt är det vanvettigt att med berått mod göra fullt arbetsföra människor till invalider som måste försörjas av samhället. Till detta kommer också stora kostnader för ortopediska operationer och annan sjukvård."
Skulle vilja invända att Tandvårds- och läkemedelsverket (TLV) har till uppgift att väga in just sådana aspekter vid beslut om subvention av läkemedel. Och i regel går våra myndigheter mycket längre än så i strävan att behandla sällsynta sjukdomar. Ett läkemedel mot en sällsynt sjukdom torde i allmänhet ha lättare att passera genom TLV:s nålsöga än ett läkemedel mot en folksjukdom som drabbar många. Någon strikt kostnads/nytto-bedömning göra i dag inte.
Och kanske är detta rätt. Det handlar om enskilda fall som är mycket ömmande. Visst bör man kunna göra undantag, så länge det handlar om något tiotal personer om året.
Det jag har mindre förståelse för är principen om förbud mot organhandel. Vem kan egentligen sätta sig till doms över att en person väljer att offra sin ena njure för ett bättre liv? är det för att skillnaderna mellan rik och fattig blir så tydlig i just detta fall?
Det handlar dessutom om en transaktion med två potentiella vinnare. Ett räddat liv och en person som kanske får större möjlighet att klara sig ekonomiskt än tidigare. Kanske två räddade liv, till och med?
Men i så fall är förbudet mot organhandel inte till stöd för de tänkta organdonatorerna, utan mer en åtgärd för att mörka det faktum att inkomstsskillnaderna i världen gör det attraktivt att byta organ mot pengar. Och en lag vars enda rimliga syfte är att dölja det som vi i den rika delen av världen inte vill se har enligt min mening inget berättigande.
Kommentarer