Den hälsosamme ekonomisten

Ersättningsnivån är inte allt

Har ägnat helgen åt att fundera över sjukförsäkringen och vilka faktorer som styr sjukfrånvarons utveckling - lite mer ur ett vetenskapligt perspektiv. Det som slår mig är att ekonomer ofta betraktar den statiska ersättningsnivån som den alltigenom avgörande faktorn. Analysen bortser från att alla som är sjukskrivna är människor med tankar om framtiden och en historia i arbetslivet.

Det är lite av samma problem som neoklassisk ekonomisk analys alltid brottas med - man bortser från dynamiken i ett ekonomiskt skeende. Tror att detta leder analysen på villospår. Vad betyder exempelvis några procentenheter upp eller ner i ersättning jämfört med risken att man som långtidssjukskriven tappar kontakten med arbetskamrater och arbetsuppgifter? Vad betyder förlusten av humankapital?

Tror det är där man måste söka för att förklara de mycket stora svängningar i sjukfrånvaron som vi ser. Kanske är de reella incitament och drivkrafter som möter människor helt andra än vad man skulle tro utifrån ersättningsnivåerna på papperet?

Ok, detta kan kanske låta flummigt. Men jag tror inte att det behöver vara så komplicerat att ta hänsyn till dynamik när det gäller sjukfrånvaron. Det krävs bara lite mer kunskap om regelverk och mekanismer, utöver själva ersättningsnivåerna. Inom makroekonomin har man ju delvis tagit steget från statiska modeller till rationella förväntningar. Varför inte göra det på andra områden också?

DN1 DN2 SvD1 SvD2 SvT1 SvT2

Kommentarer