Den hälsosamme ekonomisten

Erbjud inte hjälp till personer som inte vill ha den

Ett av de stora tankefelen inom arbetsmarknadspolitiken tror jag är försöken att tvinga människor att utveckla färdigheter som de inte vill utveckla. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken har hyllats och politikerna pekar på att det är viktigt att ställa krav på att personer som tar emot ekonomiskt stöd deltar i aktiviteter. Ett sällan uttryckt skäl är att man då tar bort värdet av den fritid som de annars skulle åtnjutit. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken gör det därför indirekt mer förmånligt att arbeta.

Problemet med att "stjäla" människors fritid är dock att man också stjäl en del av den tid som personerna skulle ha kunnat använda för att utveckla sitt humankapital i stället för att måla om pinnstolar, om vi tar ett exempel från den massiva kritik som en gång riktades mot arbetsmarknadsåtgärden Fas 3.

Om samhället ser det som en bra åtgärd att ta människors tid ifrån dem måste man ha utgångspunkten att det dom gör under denna tid hade varit sämre för samhället än att de målat om pinnstolar.

Några ligger säkert i soffan och tittar på såpoperor. Vi kan också tänka oss att några jobbar svart. Men vet vi vad de som tvingas måla pinnstolar i genomsnitt skulle ha gjort?

Det har vi givetvis inte en aning om utan att undersöka saken. Av naturliga skäl är det svårt att få ett korrekt svar genom att ställa frågan - de som tillfrågas vill säkert gärna ge sken av att de söker jobb eftersom det är detta dom är ålagda att göra. 

Några kanske hjälper släktingar att passa barn, några kanske passar egna barn, några kanske studerar, några kanske förbereder starten av ett nytt företag.

Problemet med paternalism är att vi tror oss veta vad som är bäst för andra. Givetvis har vi inte en aning om detta. Min tes är därför att vi, i avsaknad av information, bör vara försiktiga med att uttala oss om vad som är bra för andra - vi vet ju för böfvelen sällan ens vad som är bra för oss själva.

Så vad sätter vi då i paternalismens ställe? Mitt förslag är ekonomiska incitament. Vi måste rigga systemet så att det alltid lönar sig att arbeta. En enkel princip vore att en person som arbetar vitt alltid får behålla minst 30 procent av sin arbetsinkomst.

Så generöst, säger ni: "Hela trettio procent!"

Nej, det är kanske inte särskilt generöst. Men det är måhända det bästa vi kan åstadkomma. Vi är överens om att ingen ska behöva svälta, vi är överens om att barn ska ha en någorlunda bra uppväxt, vi är överens om att vissa välfärdstjänster bör tillhandahållas med ingen eller låg kostnad för individen.

Är vi överens om allt detta blir konsekvensen att staten måste ta hälften av våra inkomster och att vi själva får behålla hälften. Det jag menar är att vi ska lägga på ytterligare en restriktion - att ingen som jobbar ska behöva bli av med mer än 70 procent av det hen tjänar.

I dag är det inte så. Vi har det ekonomiska biståndet där marginaleffekten är 100 procent, vi har sjukförsäkringen där marginaleffekten inklusive tilläggsförsäkringar kan uppgå till 90 procent, vi har alla garantipensionärer med bostadstillägg där regeringen, enligt en nyligen presenterad promemoria, vill höja marginaleffekterna till mer än 80 procent.

Det finns ett annat skäl att begränsa de aktiva åtgärderna. Aktiva åtgärder förbrukar resurser. Om det enda syftet med ett jobb är att personen som har jobbet jobbar kanske det ur samhällets perspektiv är bättre att frigöra tiden och resurserna som krävs för att skapa jobbet i fråga. Att transferera pengar ger inte en lika stor dödviktskostnad som att låsa resurser i konstruerade jobb.

Däremot kan det säkert vara en god idé att erbjuda humankapitalutveckling till personer som är motiverade. Språkkunskaper (för flyktingar), kunskaper i stort och specifik yrkeskunskap har ett värde både för individen och för samhället. Det jag menar är att dessa tjänster bara bör erbjudas till individer som är motiverade. Motivet kan förvisso vara att de i framtiden kan tjäna mer pengar, något som för oss tillbaka till tesen att det alltid måste löna sig att arbeta.

Eftersom det bara är den enskilde individen som kan känna till vilka behov hen har måste vi utgå från individen när vi utformar arbetsmarknadspolitiken. Incitamenten först, därefter hjälpen. I dag tycks vi göra tvärtom - genom att pressa ut arbetsmarknadspolitik över personer som aldrig har efterfrågat denna.

Kommentarer