Minusräntan kan knäcka bankerna
Riksbanken har sänkt räntan till rekordlåga nivåer med tanken att detta ska få affärsbankerna att låna ut pengar. Tanken är att om det blir dyrt att hålla reserver i Riksbanken kommer bankerna att låna ut mer pengar och då kommer ekonomin att sätta fart.
Det finns emellertid ett allvarligt tankefel i strategin. Riksbanken borde börja med att fråga sig varför affärsbankerna håller reserver hos Riksbanken. Och skälet är att man måste göra det för att upprätthålla krav på kapitaltäckning. Emellertid skulle bankerna lika gärna kunna hålla reserver i form av kontanter.
Att affärsbankerna väljer att sätta in mindre pengar i Riksbanken om räntan går från fem procent till fyra procent är givet. Men gäller samma sak om räntan går från noll procent till minus en procent? Svaret på den frågan är nej. Att hålla reserver är i nuläget bara en kostnad som man måste ta för att kunna låna ut.
Det är som ett matematiskt problem i linjär optimering där en restriktion illustreras med hjälp av en Lagrangemultiplikator (ej att förväxla med Internationella valutafondens chef). I nuläget är restriktionen bindande och valet att hålla reserver avgöra enbart av hur mycket bankerna vill låna ut. Och om dom inte vill låna ut mer finns ingen minusränta i världen som kan få dom på andra tankar.
Tja, vilka orsaker kan vi tänka oss ligger bakom oviljan att låna ut? En sådan kan vara affärsrisker. En uppblåst fastighetsmarknad kan i framtiden komma att ställa till problem för bankerna. De kan därför vilja hålla tillbaka utlåningen.
Å andra sidan är riskvikterna för bolån väldigt låga i Sverige - bankerna har faktiskt satt dessa riskvikter själva inom ramen för ett undantag som Finansinspektionen beviljat. Det finns därför inget bättre ändamål att låna ut till än bostäder - det skulle väl vara att låna ut till köp statsobligationer som har riskvikten noll. Bankerna hamnar i en besvärlig situation - reglerna som myndigheterna slagit fast säger "låna ut, låna ut" medan bankernas självbevarelsedrift säger "stopp, stopp!".
Att någon ens kommer på tanken att lägre ränta på bankernas inlåning i Riksbanken skulle leda till ökad utlåning och penningmängd beror sannolikt på ett grundläggande tankefel. Enligt gängse nationalekonomiska modeller sätter låntagare in pengar på banken. En andel av dessa pengar sparas i form av en likviditetsreserv medan resten lånas ut. Mängden likvida medel är därför proportionella mot penningmängden. Så om man minskar mängden pengar som bankerna sparar kommer de i stället att låna ut pengarna till företag och hushåll.
Problemet är bara att - så här fungerar det inte alls. I själva verket kommer en låntagare till banken och säger att hen vill köpa ett hus. Jaha, säger banktjänstemannen. Då får vi kolla om du är kreditvärdig. Och banktjänstemannen kör den tilltänkte låntagarens personnummer mot Upplysningscentralens register. När allt är klart pantsätter låntagaren sitt hus och banken sätter in köpeskillingen på låntagarens konto, vilket bara är en elektronisk transaktion. På kreditsidan för banken upp en fordran relativt låntagaren.
Kan ni peka ut var Riksbanken kommer in i den här transaktionen lovar jag att bjuda på en öl. Sanningen är att Riksbanken inte har ett smack med utlåningen att göra - det här är en fråga helt mellan banken och låntagaren. Den transmissionsmekanism som tidigare fanns via sedelpressarna har med modern teknik avskaffats.
Men, frågar ni er, med allt fokus som ligger på Riksbankens räntebeslut - är det verkligen möjligt att räntebesluten saknar betydelse för penningmängden och lånestocken? Fast det har jag inte sagt. Att Riksbanken tar ut en avgift för affärsbanker som vill hålla likviditet har effekt - det har bara inte den effekt som Riksbanken hoppas på. Effekten skiljer sig inte från att Riksbanken tar ut en skatt som är proportionell mot bankernas utlåning. För att kunna låna ut 1 000 kronor måste du sätta in 100 kronor hos Riksbanken och betala en avgift på en krona.
En sådan skatt slår endast mot bankernas marginal. För att kunna låna ut 1 000 kronor måste du betala en krona om året till Riksbanken. Och vilken effekt tror ni att en sådan skatt får på bankernas vilja att låna ut? Ja, inte ökar den. Sannolikt kommer bankerna att minska sin utlåning tills det förväntade värdet av ytterligare utlåning är negativt. Skatten har alltså minskar bankernas vilja att låna ut och bidragit till att krympa penningmängden. Så ju mer negativ räntan blir, desto lägre kommer inflationen att bli. Vilket är raka motsatsen till vad Riksbanken vill åstadkomma.
Så länge Lagrangerestriktionen är bindande kommer räntesäkningar alltså att leda till lägre inflation och räntehöjningar till stigande. Men om restriktionen släpper återgår ekonomin till det normala - alltså att högre ränta leder till lägre inflation.
Den sannolika effekten av en mer uttalad minusränta under en längre tid är att banksystemet kollapsar. Med tillräckligt hög minusränta kommer bankverksamhet helt enkelt inte att löna sig. Och med tanke på att pengar ännu så länge i huvudsak skapas i banksystemet skulle resultatet bli att staten tvingas gripa in för att rädda bankerna - en efter en. Fördelen med en sådan utveckling - hur förskräcklig den än må tyckas - är att staten sedan skulle kunna ta kontroll över penningmängden. Om bankerna försvann som mellanhand mellan Riksbanken och hushållen skulle hushållen ha direktkontakt med Riksbanken och penningpolitiken skulle helt plötsligt vara hundraprocentigt effektiv.
Resultatet av en bankkollaps behöver därför inte vara något negativt. Det kan också vara början på ett samhälle helt utan konjunkturcykler och den konjunkturella arbetslöshet som vi lever med. Arbetslöshet kommer förstås alltid att finnas, men den kommer att vara strukturell och därför betydligt mer förutsägbar.
Så om syftet med Riksbankens penningpolitik är att krossa bankerna är jag bara positiv till strategin. Den enda synpunkten jag har är att man kanske borde kommunicera upplägget först. Fast det är klart - det bästa sättet är nog att ta dom med överraskning.
* Fick efter att jag skrivit det här inlägget frågan om det inte även krävs inlåning för att låna ut. Svaret är NEJ, eftersom inlåningen uppstår när lånet beviljas. En mer utförlig förklaring till detta finns i den här videon där IMF-ekonomen Michael Kumhof förklarar hur ett banksystem helt utan krediter skulle kunna fungera.
Kommentarer